Evas resa

Far min, som jobbar på mitt kontor, frågade när han skulle hem, vem som sitter i min bil? Tja, ingen hoppades jag. Jo för lysena lös och enligt grannen hade de tydligen gjort det länge.

Så istället för att komma iväg på kvällens träning så fick jag o Alaa vänta på bärgare som kunde få igång eländet. Samtidigt meddelade bärgaren att närmare en timmes bilkörning borde vi göra nu för att ladda batteriet i min hybridbil, som tydligen har något mindre "normalt" batteri än vanliga bensindrivna bilar.

Att åka 3 km till gymmet och parkera var inte att tänka på.

Så i stället för träning blev det ca 50 min planlöst bilåkande och ett köp av en varsin "äppelpaj/glas"-shake på Max. Eftersom jag körde så fick jag försöka suga i mig äppelpaj/glass-shaken genom det bifogade sugröret! Det gick ungefär lika bra som att suga i sig en vanlig äppelpaj genom ett sugrör. 

Träning bytt mot sockerstinn äppelpaj med glass.

Och stillasittande. Och inte tordes jag chansa på att parkera utanför ett gym sent på kvällen med risk att få ringa jourhavande bärgare på nytt. Han hade ju avslutat arbetet laddningen med att säga att det inte var läge att åka direkt till något gym iallafall.

I Irak sker begravningar inom ett dygn och släkt och vänner samlas för att sörja.

Alaa's närmsta vänner här i kring, kom med familjer hem till oss för gemensam middag och umgänge på eftermiddag och till sena kvällen.

Vanligtvis är det stoj och stim när så många kommer med barn och allt men redan när de öppnade dörren för att kliva in var det påtagligt lugnt och stillsamt. Konstigt att det kan bli så påtagligt även fast de minsta barnen var med. Det blev en oerhört varm och omfamnande middag och kväll.

Och att Alaa klarade att köpa svarta sorgekläder, få till inbjudan, ordna med mat och arrangera bild, ljus och blommor på ett så fint sätt samtidigt som han knappt orkade ta sig fram i chocken av sin fars abrupta bortgång. 

        

Som en liten händelsedagbok eftersom det händer saker hela tiden medan livet rullar på...

Denna dag dog Alaa's pappa. En hemskt första inlägg och livet ställs på enda.

Det hade börjat med sår på en tå för en tid sedan och med en diabetes som inte togs på allvar så fick han kallbrand 

och ena benet amputerades under höften i går. Nästa benen skulle bedömas om det skulle tas bort idag men de han inte.

För Alaa blev det, ovanpå chocken och sorgen, även så påtagligt att han är den enda i släkten som inte är i Irak och att han heller inte kan åka dit eftersom han flytt därifrån och då även har reseförbud dit inskrivet i sitt pass. Hemsk att se honom ta sig igenom det hemska endast med FaceTime som kommunikation med familjen.

Det är nu sju år sedan han träffade sin far, mor och all släkt och tills nu har en syster och idag hans far, gått bort utan att han kunnat närvara.

(English below)

Dagarna är helt underbara och lunkar på i lagom takt men om man ska skriva om dem så går de lite för fort fram ;-)

Vid stället Lake Villa där vi hyrde i Tissaharama fanns det en ko och dennes trogne kompis, en vit fågel, som gick och betade. Naturligtvis(!) var jag tvungen att prata lite med kossan vilket visade sig vara en tjur. Jag frågade om det var riskfritt att gå fram och det var det. Efter några dagar dök det upp ännu en ko men som gick runt och brölade vilket den första inte gjorde. Den är den som hörs på filmen för vår sista dag men när jag gick ner för frukost denna sista dag så var bägge borta.

Jag frågade frukostservitören vart de var men då sa han att de var inte deras och de heller inte visste vem som ägde dem och den första kon (tjuren) hade "checkat in" samma dag som vi anlände! Jaja, alla kor (och tjurar) verkar ju extremt lungna och ointresserade av vad som händer runt i kring dem (som tutande lastbilar och tuk-tuk) så det var väl därför de ansåg att det även var helt lugnt att klappa dem. Efter ett dopp i poolen  och frukost i skuggan av ett träd där brevid, åkte vi vidare mot Arugam Bay.

Nu har jag också sett att det faktiskt finns två stora skyltar vid vägen som visar till detta boende (och ett gäng apor i buskarna)    så är det någon som funderar på att åka till Tissaharama så kan jag meddela att detta är ett fantastiskt ställe och bättre service och support för exempelvis Safari, resa in till city eller transporter till nästa ort (eller från flygplatsen och hit) går inte att finna! Och ett underbart ställe att vara på med pool och allt. Fem stjärnor av fem möjliga.

Chauffören var urtrevlig vilket jag nu har börjat förstå är gemensamt för hela befolkningen i Sri Lanka   .

Efter några mil passerade vi någon zon för Yala Nationalpark där djuren tydligen gick över lite då och då. Det var flera fordon som hade stannat eftersom det stod den största elefant jag någon sin sett, mitt på vägen . Men vår chaufför... han sakta bara in lite och sedan körde han förbi framför snabeln.

Safarin var en fantastisk upplevelse men det här nästan bättre (eftersom vi även överlevde).

Efter flera timmar och med ständigt vackra vyer och områden, så kom vi fram till Arugam Bay. Denna gång ville tjererna bo på hotell så vi hade bokat boende på Blue Wave Hotell. När vi anlände så stod ca 5 personer och tog emot. Väskorna "bara försvann" från bilen till våra rum och vi fick svala handdukar att svalka oss med och goda välkomstfruktdrinkar. Rummet var urfint, likaså poolen och servicen.

Jag tycker det är lite extra kul eftersom den här delen av Sri Lanka inte dök upp som turistort när vi sökte på internetsidor för information så istället fick vi zooma in området på Google map och se vad som var möjligt och sedan boka boende och resa dit. Några ytterst få turister (4-5 st) har vi sett här och det verkar som de var från Tyskland och/eller Holland.

Jag har dock förstått att vi lär få lång sträcka att åka tillbaka. 10 mil i Sverige tar ju ca 1-1,5 timmar men här tar det ca 3 timmar! Och vi har nu ca 33 mil till flygplatsen vilket, enligt google map, skulle ta ca 7 timmar i ett sträck. Och vi vill ju inte sitta i en bil i 7 timmar så nu försöker vi boka så vi kan ta känguruhopp med ett antal mil och övernattningar (lite bad och sol, vattenfall och kanske se mer djur) till att hinna till Bandaranaike där flygplatsen är. Det blev lite tajtare med dagar nu eftersom Sofia blev sjuk och vi därför fick stanna lite längre i Tissahamara. Vi hann därför heller inte att åka tillbaka en bit till Galle och besöka min fina vän Ashhab och hans fru och deras lilla dotter. Det hade vart kul och spännade och se hur de bor och även få gulla med en bebis.

=====

The days are absolutely wonderful and moving at nice pace but if you have to write about them they go a little too fast. ;-)

We rented a room at Lake Villa in Tissaharama, there was a cow and his loyal friend, a white bird. Of course (!) I had to talk a little with the cow, which turned out to be a bull. I asked if it was risk-free to go ahead and it was. After a few days another cow appeared but went around and roared, which the first one didn't. It is the one that is heard on the film from our last day but when I went down for breakfast this last day so were both gone.

I asked the breakfast waiter where they were but then he said they weren't theirs and they didn't even know who owned them and the first cow (bull) had "checked in" the day we arrived! Well, all the cows (and bulls) seem extremely calm and uninterested in what was going around them (like tipping trucks and tuk-tuk) so that was why they thought it was quite calm to pet them as well. After a swim in the pool  (an old Swedish classic home video that became viral many years ago. She says "you swim out of picture) and breakfast in the shade of a tree where we went on to Arugam Bay.

Now I have also seen that there are actually two large signs along the road that show this accommodation (and a bunch of monkeys in the bushes) so if anyone thinking of going to Tissaharama I can tell that this is a fantastic place and superb service and support, for example Safari, travel into the city or transport to the next place (or from the airport and here)! And a wonderful place to be with pool and everything. Five stars out of five possible.

The driver was super friendly which I have now begun to understand is common to the entire population of Sri Lanka.    

After a few miles we passed some zone for Yala National Park where the animals apparently went over, every now and then. There were several vehicles that had stopped because it was the biggest elephant I have ever seen in the middle of the road. But our driver ... he just slowed in a bit and then he drove past right in front of the trunk. Safarin was a fantastic experience but this was almost better (because we also survived).

 

After several hours and with constantly beautiful views and areas, we arrived at Arugam Bay. This time the hosts wanted to stay in hotels so we had booked accommodation at Blue Wave Hotel. When we arrived there, about 5 people came and greated us. The bags "just disappeared" from the car and to our rooms and we got cold towels to cool off with and tasty welcome fruit drinks. The room was beautiful, as was the pool and the service.

I think it is a bit extra fun because this part of Sri Lanka did not appear as a tourist resort when we searched at the internet sites for information so instead we got to zoom in the area on Google map and see what was possible and then book accommodation and travel there. We have seen some very few tourists (4-5) here and it seems that they were from Germany and / or Holland.

However, I understand that we have a long distance to go back. 10 miles in Sweden takes about 1-1,5 hours but here it takes about 3 hours! And we now have about 33 miles to the airport which, according to google map, would take about 7 hours in a stretch. And we do not want to sit in a car for 7 hours so now we try to book so we can take  a number of miles and overnight stays (some bath and sun, waterfall and maybe see more animals) to catch up to Bandaranaike where the airport is. It was a little tighter with days now because Sofia got sick and we therefore we had to stay a little longer in Tissahamara. Therefore, we did not go back to Galle and visit my lovely friend Ashhab and his wife and their little daughter. It would have been fun and excited to see how they live and even get cuddle with a baby.

   

(Torsdag den 24/1)

Frukost serveras fram till klockan 11 och vid 10-tiden ringde de och undrade om vi ville ha frukost och det ville vi ju förstås. Förutom Sofia som haft en hemsk natt med ungefär 387 nysningar och förbrukat två toarullar för att snyta sig. Sara och jag gick ner till restaurangen men där fanns ingen frukost utan vårat bord fanns uppdukat under ett träd i närheten av vattnet! Vilket paradis!.

 

Det var dukat för tre men vi talade om att Sofia var sjuk så vi blev bara två. Det dukades upp en fantastisk frukost där jag inledningsvis sa till Sara att det här blir jättebra och man kanske kan tappa något kilo, frukt och färkspressad juice, men sedan kom det mer. Rostade mackor, marmelad och en hel tallrik med engelsk frukost (äggröra, bönor, korv, etc). Vi tog förstås med oss lite mackor till Sofia som låg kvar på rummet men det hade vi inte behövt göra.

De hade redan gått upp med en bricka med frukost till henne när vi satt åt.  

Sara och jag åkte, efter frukosten, in till centrum med en tuk-tuk från boendet för att köpa antibiotika till Sofia. I kön till a ffärens apotek stod en äldre karl viket visade sig vara doktorn i samhället och han frågade vad vi skulle ha och talade sedan om för apotekaren exakt vad han skulle plocka fram. Antibiotikan vi fick ut kostade ca 2,90 kr för en veckas behanding. Jag hade läst att honung och kanel i olika kombinationer skulle vara dundermedel för allt mellan himmel och jord men lyckades endast hitta honung i affären. Vår tuk-tuk-chaufför trodde dock att det fanns kanel i restaurangen vid vårt boende. När vi kom tillbaka till boendet han jag inte ens gå ner och fråga innan det knackade på dörren och en kruka mald kanel levererades till Sofia.

Under dagen grunnade jag på om det gick att bada i vattnet här utanför. Det är en massa vattenbufflar som verkar ligga där under hela dagarna och det kanske gör att vattnet inte är så rent? Samtidigt så är det folk som går ner i vattnet och föser vattenbufflarna fram och tillbaka. Senare fick jag syn på någon som låg och solade sig på en liten gräskulle och då bestämde jag mig för att inte fundera mer på den punkten.

   

Sara och jag tog dock en promenad för att se omgivningen. Vi klev iväg på mindre skogsvägar, tog oss förbi en stig och sedan upp på en ny skogsväg (ej körbar för bil). Både hon och jag kände lite att det kanske inte var helt tryggt med tanke på alla leoparder som med glädje skulle överfalla oss, elefanter som skulle trampa ner oss som några myror eller vattenbufflar som skulle stånga och kasta iväg oss trasiga i nått stickigt buskage. Vi vände strax men mötte då en karl på en cykel som sa att vi skulle fortsätta att gå, det fanns inga farliga djur här. Då gjorde vi det och kom senare fram till det vatten vi såg från hotellet där vattenbufflarna låg. Direkt såg vi en första vattenbuffel och den såg oss. Vi stod still, den stod still och sedan började den bestämt gå åt vårt håll. Då vände vi direkt eftersom de hornen ville vi inte ha en dust med.

(Fredag den 25/1)

I går bestämde vi oss för att boka en heldagssafari i Yala Nationalpark. Det innebar avfärd klockan 04.30 denna morgon. 

Det är en underbar service pÃ¥ det här stället som vi bor pÃ¥. När vi kom ner mitt i natten sÃ¥ stod minst tre personer frÃ¥n boendet och de hade packat en rejäl frukost och lunch Ã¥t oss tillsammans med en frysväska med kalla drycker. Safari innebär att Ã¥ka i en jeep men jag undrar varför chauffören sitter i en hytt med fönster och vi helt fritt utan nÃ¥gon ”hoppainskydd”? Vi tre satt ju helt utlämnade Ã¥t vÃ¥rt öde som skrovmÃ¥l till eventuella leoparder eller ilskna elefanter medans chauffören satt tryggt i sin hytt. Det kan komma bli trÃ¥ngt i den där hytten när vi  sedan ocksÃ¥ har klämt in oss där!

När vi väl kommit in i Safarin så insåg jag att våra säkerhetsbältens primära funktion inte var utifall vi skulle krocka utan snarare att vi inte skulle studsa ur sätena och göra oss illa. Vägarna var otroligt skumpiga och mestadels så åkte vi även med kraftig slagsida. Sofia, som haft feber och sovit dåligt, lyckades trots skumpandet somna :-)

Vi var tvungna att föreviga den bragden.
Till en början såg vi mest mindre fåglar och vattenbufflar men tillslut dök det upp de efterlängtade elefanterna.

Efter det såg vi elefanter vid sju tillfällen till. Chauffören sa att det fanns ca 100 elefanter men ofta såg man ingen och såg man någon så var det endast en stycken.

Dagen var helt perfekt och när vi kom tillbaka till vårt boende så var det mest att äta och sedan slocka och det var den första natten då vi alla sov som stockar.

=====

(Tuesday 24/1)

Breakfast is served until 11am and at 10am they called and wondered if we wanted breakfast and of course we wanted it. In addition to Sofia who had a horrible night with about 387 sneezings and consumed two toilet rolls when sneezing. Sara and I went downstairs to the restaurant, but there was no breakfast, but our table was laid out under a tree near the lake!

 

What a paradise ! 

 It was set up for three but we informed them that Sofia was sick so we were just two. There was a fantastic breakfast set up where I initially told Sara that this is going to be great and you might lose some kilos with all the fruit and color-pressed juices, but then it came more... Roasted sandwiches, jam and a whole plate of English breakfast (scrambled eggs, beans, sausages, etc). Of course we took some sandwiches with us to Sofia who stayed in the room, but we didn't had to do that. They had already gone up with a tray of breakfast to her when we were eating.  

Sara and I went, after breakfast, to the center with a tuk-tuk from the accommodation to buy antibiotics for Sofia. In the queue of the shop's pharmacy, an elderly man was shown to be the doctor in the community and he asked what we needed and then spoke to the pharmacist exactly what he would pick up. The antibiotic we received cost about SEK 2.90 for a week's treatment. I had read that honey and cinnamon in different combinations would be a great for everything between heaven and earth but only managed to find honey in the store. However, our tuk-tuk driver thought there was cinnamon in the restaurant at our accommodation. When we got back to the accommodation he didn't even go down and ask before the staff knocked at the door and a small container of ground cinnamon was delivered to Sofia.

During the day I was wondering if it was possible to swim in the water outside. There are a lot of water buffalo that seem to be there all day long and that may make the water not so... fresh? At the same time, there are people who go down into the water and herd the water buffalo back and forth. Later I got a view of someone lying and sunbathing on a small grass hill and then I decided not to think more about that.

 

Sara and I took a walk to see the surroundings. We stepped off on smaller forest roads, took us past a path and then onto a new forest road (not driveable by car). Both she and I felt a little that it might not be entirely safe given all the leopards who would happily attack us, elephants who would stomp us down like some ants or water buffalos that would strike and throw us away, all broken in some bush. We turned around but then we met a man on a bike who immediately said that we could continue to walk here. There were no dangerous animals. So we did and later we arrived to the lake we see from the hotel where the water buffalo are. We immediately saw a water buffalo and it saw us. We stood still, it stood still and then it definitely began to move in our direction. We turned immediately because those horns we didn't want any troubles with.

(Friday 25/1)

Yesterday we decided to book a full day safari in Yala National Park. That meant departure at 4:30 am this morning.

It is a wonderful service at this place we stay in. When we came down in the middle of the night, at least three people from the accommodation were awake and they had packed a nice breakfast and lunch for us together with a freezer with cold drinks. Safari means going in a jeep but I wonder why the driver is sitting in a cab with windows and we are completely free without any "jump in protection"? We three were very vulnerable as a easy target for any leopards or angry elephants while the driver sat safely in his cabin. It can get crowded in that cabin if we were to squeeze into it aswell!

Once we got into the Safari, I realized that the primary function of the safety belts was not to keep us safe if we were to crash but rather that we would not bounce out of the seats and make us ill. The roads were incredibly bumpy and most of the time we also went with a heavy list. Sofia, who had a fever and slept badly, managed to fall asleep despite the bumping :-) We had to memoralize that feat.
 
Initially, we saw most smaller birds and water buffaloes, but finally the long-awaited elephants appeared.
 

After that we saw elephants on seven occasions. The driver said there were about 100 elephants, but often no one was seen and if you saw someone, it was lucky.

The day was absolutely perfect and when we got back to our accommodation it was mostly eating and for the first night when we all slept like logs.

 

 

English below)

Det är INTE 13 mil till Tissahamara vilket jag skrev i förra inlägget! Vet inte vart jag hade fått det i från.

Efter en delikat frukost    packade vi ihop och klämde in oss i en taxi.

Innan vi kom ut från Colombo blev det tvärstopp på ett ställe mitt i trafiken. I bredd stod några mopeder, en inklämd cyklist, en tuck-tuck, vår taxi och brevid oss en liten lastbil och allihop som på en rak linje. Strax efter klev det fram  en, milt sagt missnöjd farbror på moped, endast typ 3 mm framför nosen på lastbilen. Hans färdriktining var tvärs över våran. Det där var nog en äkta näradöden upplevelse för den farbrorn.

Vi var inte heller riktigt säkra på att vi skulle komma fram levande.

Under färden på motorvägen fanns en och annan varning varav en skylt var jättestor och varnade för plötsligt neddimpande stora påfåglar!

Vi fick även möte i vår körbana (på motorvägen) vilket bestod av fritt lufsande kor. Jag tror dock inte det hör till vanligheten på motorvägen, dessa hade nog mest kommit fel. Senare dök det upp mer kor på vägarna men då var det inte på motorvägen i alla fall.

Vi åkte utefter kuststräckan där tsunamin år 2004, dödade ca 35 000 männiksor varav ca 40% var barn. Chauffören berättade att folk hade gått ner påstranden när vattnet försann ut flera kilometer och tyckte det var konstigt. Sedan kom ju då vågen tillbaka.   

Resan var totalt på 25 mil och tog 5 timmar trots att chauffören gasade på allt han hade. När vi började närma oss slutmålet svängde chauffören in på den väg vi skulle till och direkt stod en stor skylt med texten Danger. Bara det, inte vad det var som den varnade för utan helt generellt farligt?! Chauffören sa att det gällde elefanter som kunde komma farande ur buskarna på sidorna under kvällar och nätter. Ganska omgående fick vi sakta in för det låg något djur på vägen...
 
 
Precis när jag stänger av filmningen så säger chauffören - "Vi är ju framme!". Appen visade att vi hade nått målet precis där vi var! Härligt! Ungar, här ska vi bo. I ingenstans. Det var ju naturligtvis inte helt korrekt, det förstod vi allihop. Nu gällde det bara att lista ut vart vi skulle. Chauffören ringde vår hyresvärd och tillslut hittade vi dit. Men det var helt omöjligt utan exakt guidning via telefon. Mitt uteftervägen skulle man svänga rakt in i ett buskash (nästan) och sedan var det grusvägar lite kors och tvärs.

Men när vi kom fram var det ett fantastiskt ställe. De mötte upp med svala handdukar och fruktdrinkar.

En underbara plats! Som utsikt från restaurangen hade vi vattenbufflar som låg i en sjö och flöt och diverse fåglar.

Vi avslutade detta dygn med att Sofia blev riktigt ordentligt förkyld med feber och fick en ny omgång av urinvägsinfektion. Alltså en riktig semester   

=====

It's NOT 13 miles to Tissahamara which I wrote in the last post! Don't know where I got that from.

After a delicious breakfast   we packed up and squeezed ourselves in a taxi.

Before we got out of Colombo, there was a stop in one place in the middle of the traffic. In width, there were some mopeds, a clamped cyclist, a tuk-tuk, our taxi and next to us a small truck and all on a straight line. Shortly afterwards, a mildly unhappy uncle on the moped emerged, only type 3 mm in front of the nose of the truck. His direction was across ours. That was probably a true near-death experience for that uncle.

We were not really sure that we would come out alive.

During the journey on the highway, there was an occasional warning of which a sign was enormous and warned of sudden downpours of large peacocks!

We also got a meeting in our roadway (on the highway) which consisted of freely flying cows. However, I do not think it belongs to the normal on the highway, these had probably come the wrong way. Later, more cows on the roads dump, but then it was not on the highway in any case.

We went along the coast where the tsunami in 2004 killed about 35,000 people, of which about 40% were children. The driver told us that people had gone down the shore when the water ran out for several kilometers and thought it was strange. Then the wave came.

The trip was a total of 25 miles and took 5 hours despite the driver speeding. When we started to approach the final destination, the driver turned on the road we were going to and a large sign with the text Danger was immediately standing. Just that, not what it was that warned about but quite generally dangerous ?! The driver said it was about elephants who could get out of the bushes on the sides during the evenings and nights. Quite immediately we were slowing in because there was some animal on the road ...
 
Just when I turn off the filming, the driver says - "We are here!". The app showed that we had reached the goal exactly where we were! Lovely! Kids, here we will stay. In nowhere. Of course, that was not entirely correct, we all understood. Now it was just a matter of listing where we were going. The driver called our landlord and finally we found it. But it was completely impossible without exact guidance by phone. My way out would be to turn right into a bushkah (almost) and then there were gravel roads a little cross and across.

But when we arrived it was a great place. They came up with cool towels and fruit drinks.

A wonderful place! As a view from the restaurant we had water buffalo lying in a lake and floating and various birds.

(English below)

Nu har jag farit iväg på en ny resa och denna gång är det SEMESTER och med mina tjejer. Det är det många år sedan sist.

Och vart åker vi då? Ja, eftersom jag har pratat så mycket om "mina" favoritkillar i Sri Lanka så var till och med mina tjejer bestämnda om att de måste få träffa dem.

Väl på Arlande var vi ju förstås hungriga och tjejerna hittade ett bord som vi fick dela med en kvinna som redan satt i kaffeterian. Hon hade bott ca 10 år i Sri Lanka! Vilken lyckträff! Och så mycket fantastiskt hon han berätta innan det var dags att gå på planet. En underbar kvinna och som hade fått för sig att hon gjort sin sista resa för några år sedan i och med att hon fyllt 70. Nu hade hennes vänner och bekanta i Sri Lankabestämt att det var dags att hon åkte ner igen för hon var efterlängtad och saknad. :-) Och det förstår jag, hon var riktigt trevlig att prata med.

Idag fick tjejerna träffa "mina" killar!

Jag var riktigt nervös i och med att ingen visste att vi var på väg samtidigt som de hade bytt kontor och jag inte visste vilket nummer det var på dörren till lägenheten. Men det gick fint ändå, med lite kryptiska meddelande via Slack (typ Skape) till Ashhab på kontoret så lyckades jag få lägenhetsnumret och sedan följde vakten i entren med för att säkerställa att jag inte hade lömska planer. Det var Pradeep som öppnade :-)

Underbara människor, gudarnas vad jag var glad att få träffa dem igen, och nu var det fler personer där än sist.

Förra gången verkade det som att mitt medtagna godis inte föll dem i smaken (djungelvrål) så denna gång tog jag med lakritssnurror (eftersom Ashhab visade bild på dem förra gången och att han tyckte de var goda) och till det lite  polkagris-godis.

Vi bor i en fantastisk lägenhet med två sovrum med egen dusch i vart rum. https://www.airbnb.se/rooms/25128761?guests=1&adults=1

Vi lyxade till det på kvällen med fotvård och efter det middag på en restaurang vid Cinamon Graden.    

Nu i kväll har vi bokat nytt boende via Airbrb i närheten av Yale där en av alla nationalparker finns. Vi måste checka ut från nuvarande lägenhet vid 11 och sedan blir det resa till Tissahamara, ca 13 mil.

===

Now I have gone on a new journey and this time it is HOLIDAY and with my girls. It is many years ago since that was possible.

And where did we go then? Yes, since I have talked so much about "my" favorite guys in Sri Lanka, even my girls were determined that they must meet them.

Once at Arlanda we were of course hungry and the girls found a table that we had to share with a woman who was already sitting in the cafeteria. She had lived about 10 years in Sri Lanka! What a hit! And so much amazing things she told us before it was time to go on the plane. A wonderful woman and who had realized that she made her last trip a few years ago when she turned 70. She had her friends and acquaintances in Sri Lankan determined that it was time she went down again because she was longed for and missing. :-) And I understand that, she was really nice to talk to.

Today, the girls got to meet "my" guys!

I was really nervous because nobody knew we were going and they had changed offices and I didn't know which number it was on the door to the apartment. But it went fine anyways, with a little cryptic message via Slack (like Skype) to Ashhab in the office, I managed to get the apartment number and then followed the guard at the entrance witch was there to ensure that I did not have bad plans. And Pradeep is the one who decided to open the door. :-)

Wonderful people, God shall know that I was happy to meet them again, and now there were more people there than the last.

The last time it seemed that my included candy did not fall into the taste (Djungelvrål) so this time I took licorice spins (because Ashhab showed them last time and he thought they were good) and also the little candy cane (polkagris) https://polkagris.com/.

We live in a fantastic two bedroom apartment with une suite in each room. https://www.airbnb.se/rooms/25128761?guests=1&adults=1

We went to a place called Foot Rub where we got pedicure and after that we visited a restaurant in the hotel Cinnamon Red.

This evening we booked our new accommodation via Airbrb near Yale where one of all national parks is located. We have to check out from the current apartment at 11 and then we will travel to Tissahamara, about 13 miles.

För att få el går det till enligt följande.

Du behöver:

en elkontakt, en penna och ett uttag att hämta el från.

 

Kontrollera att knappen på vägguttaget inte visar en röd rand (det var inget som de sa till mig men något som min magkänsla säger att det verkar klokt).

Peta in pennan i översta hålet.

 

Sätt därefter i kontakten.

 

Ta därefter bort pennan och klicka på lilla knappen. Då ska en röd rand synas (eller om det var tvärtom...?! )

 

Jaja, simsalabim i alla fall så har man fått el! :-)

Min hyresvärd sa att jag skulle sätta i den penna han gav mig och rent spontant frågade jag om han blivit helt tokig.

I söndags hade jag en riktigt toppendag och efter ett tips från Shifan på kontoret, om ett zoo som ligger ca 5 km från där jag bor så tog jag mig dit på egen hand. Nu ska man ju inte gå på zoo på grund av djurhållningen men jag gjorde det i alla fall.

Denna lilla parvel fanns att åse och det var ju en verkligt ömsint och kärleksfull mor den lille hade...

 

//Eva

Här i SriLanka verkar det gå bra att ta med både hund, katt och glass in på banken! Skulle vara intressant att höra hur en motivering skulle låta från en svensk bank-förbuds-ansvarig till en Sri Lankisk banks-förbuds-ansvarig för hur resonemanget var gällande de svenska förbuden :-).

 

Det blir inte mycket tid över för att skriva något och dessutom händer det inget som är att skriva om. Vi har myyyycket intensiva dagar från tidig morgon till sen kväll i och med att jag bara är här nere i tre veckor.

Däremot har jag upptäckt att Google tydligen varit på de här gatorna också.

Så här ser entreé ut till huset jag bor i. Högst upp (fast på baksidan av huset) finns lägenheten som jag hyr ett rum i.(Att nämna är att ALLA hus av denna typ, har vakter dygnet runt och dessa är lögn i f-n att väcka på natten om de har somnat. Det var lika vid min förra resa hit. Dessa vakter är också precis samma personer du ser på morgonen, dagen och natten i flera veckor i rad). I går morse fick jag sällskap i hissen av en kvinna som frågade om jag var på besök hos bekanta. Näe, det var jag ju förstås inte... Jag hyrde ett rum av en i huset. "Jaha, det trodde jag de förbjöd för något år sedan" sa hon då. Suck, får väl se hur detta slutar då...

  

    Här är entreén till fastigheten där Erik har sitt kontor.  Mycket trevliga vakter där också ;-)

Liten rutin har jag lyckats jobba in i alla fall så morgonen startar med att jag på vägen till Eriks kontor se till att passera frukt- och grönsaksförsäljarna som finns utmed gatan och köper underliga frukter. Sedan när jag kommer till kontoret så får Ashhab (alla på kontoret är helt fantastiskt trevliga men Ashhab sitter i samma kontorsrum som mig så han har fått oturen att bli den som får bistå med praktiska saker som att) visa hur den senast underligga inköpta frukten ska hanteras. Hittills har mina egna ideér som "skära itu", skala, etc alltid varit fel och underhållit omgivningen lite grann.

Jag har hittat en jätttegod frukt som blivit en favorit. Jag ska leta upp en bild på den senare, den kanske redan finns i Sverige fast jag inte sett den. Mangostan ska den heta i alla fall. Annars har det blivit solvarm mango, idag blev det papaya) till frukost. Kan dock meddela att jag kommer se precis lika omfångsfull ut när jag kommer hem som när jag åkte. Äter gott (och visserliggen nyttigt) hela tiden så matmässigt lider det ingen brist för mig. Erik är ju vegan så jag brukar hänga på med så mycket vegetariska alternativ som möjligt. Men ungefär varannan dag så beställer jag "samma lunch" som någon annat på kontoret beställt. Oavsett vad det är, man måste man ju testa på. Det är dock riskfyllt för här äter de chilipeppar som om det vore ris. Idag innehöll maten något klart misstänkt röd liten bladgrönsak, jag kollade på den och tänkte att jag biter i alla fall inte i den. Det var mycket klokt tänkt av mig.

Det har under några nätter varit ett oväder utan dess like. Mitt hyrda rum är som sagt på tionde våningen med glasfönster ut mot den lilla balkongen (på gränsen till fransk balkong) och det har, under nätterna, dånat något så gräsligt av vind och regn. Erik sa att en av killarna på kontoret hade berättat att det hade blåst av tak och annat elände där han bodde.

Idag är det fredag så det blev lite tidigare avslut på kontoret, kring 19 typ. Det var som alltid fullt av folk på gatorna och på den mycket smala trottoaren mötte jag massor av människor och en något störrre råtta. Jag inhandlade lite mat att ta med hem och gör nu kväller. Luftfuktigheten är ca 91% och temperaturen ligger kring 30 grader. Fläkten kommer för första gången få gå på högvarv i natt.

(Jag är dock lite stolt över att jag har lärt mig hantera apparna PickMe och Uber och beställer numrera resa på egen hand, med tuktuk eller bil. Man markerar på kartan vart man är, vart man ska och i inställningen på appen har man redan ställt in att man önskar betala via kort. Sedan får man info om vilket fordon och regnr som fångat upp beställningen, ser på kartan vart de är under tiden de är på väg att hämta upp en. Väl framme klickar chauffören på sin app att han accepterar betalningen via kort).

Från och med 1 augusti blir det förbjudet för tuktuk att köra utan mätare som visar hur lång färden är och priset. Så ni vet om ni åker till Sri Lanka ;-)

/Eva

 

I tisdags bar det av på nytt till SriLanka för en ny omgång intensivt arbete vilket denna gång blir i tre veckor.

Resan innebar denna gång att mellanlanda i Dubai (förra resan var direktflyg). Flygbolaget blev Emirates vilket jag inte åkt med tidigare. Vilket imponerande flygplan och besättning! Så tjusigt! Jag hamnande i mitten av tre platser och hade en tjej (jaja, "kvinna då" i min ålder typ) som hade kommit till Sverige frin Eritrea för 6 år sedan och nu bodde i Kungsör, på ena sidan och på den andra en kille med ursprung någonstans från länderna kring Förenade Arabemiraten men pluggade(?) i Malmö. Hon pratade urbra Svenska och han endast Engelska.

 

Det är ju några timmars flygning så jag slocknade efter ett tag och väcks brutalt av att killen brevid och några snett framför, skriker till och viftar o far! Flygbolaget sände fotbollsmatchen mellan Sverige och Swheiz. Borde vara förbjudet bland folk som försöker sova på ett plan. Tappade planet en vinge, störtar vi nu, vad händer?

 

Inför resan har jag engagerat ungefär alla i min omgivning med vad man kan ta med sig till killarna (mina killar, allihop  ) på kontoret. Dalahäst är ju ingen ide att släpa ner, det gör ju ingen glad. Godis förstod jag att man skulle ta med. Och enligt googling och vänner var godispåsar med bilar ett säkert kort. Likaså Marabouchoklad. Vid inhandlingen blev det lite rörigt så jag köpte lite mer än antalet personer på kontoret men tänkte att det var bättre att än att det blev för lite. 18 påsar blev det faktiskt, inte så farligt för mycket ialla fall. Tänkte jag.

 

Och sedan ett annat dilemma som då dök upp. Är det möjligt att få fram chokladen hela vägen till kontoret utan att den skulle börja smälta? Detta ansåg jag vara ett mycket stort bekymmer men med lite smart packande så alla låg plant i väskan och inpackat i mitten så fick det visa sig hur det skulle gå.

Detta bekymmer berättade jag för den killen som satt brevid mig poch då sa han att jag hade lite tur eftersom vi skulle landa i Dubai sent på kvällen och jag sedan skulle på nästa plan vid 2 på natten och anda typ 8-9 på morgonen. Det lät otroligt bra, jösses vilket flyt jag hade!

 

Så gick planet ned för landning, vår svenska kapten önskade oss trevlig fortsättning och berättade att det var "underbara" 36 grader i Dubai nu när vi skulle landa. 36 grader klockan 23.00 Jaha, min choklad...

 

Lite kul tyckte jag det var när vi hade landat och gick av planet för jag hade ju pratat med både honom och henne och haft hur trevligt som helst. Han lärde mig allt möjligt om fotboll, vilka spelarna var, vad som var att vänta av kommande matcher, etc, etc (det kom automatiskt utan att jag frågade något) och tjejen på andra sidan, vi pratade om ditten och datten mellan himmel och gjord. De två pratade dock inte något alls med varandra eftersom jag satt ju i mitten som en barriär.

Det lite roliga var då när vi klev av för ni gick på rad ut från planet och jag pratade med henne under tiden. Precis vid utgången såg jag att jag som skulle vidare skulle gå till höger och de andra till vänster så då sa hon o jag hej då till varandra med en vänskaplig kram. Precis bakom stod killen så jag sa naturligtvis hej då till honom också på samma vis. Sedan gick jag  Kvar stod endast två ensamma och helt främmande personer för varandra och reflexmässigt såg jag att de höll på att säga hej då på samma vis till varandra men hejdade sig! 

 

Väl på kontoret fick jag träffa "mina" killar igen. Och jag packade upp chokladkakorna som jag Sofia (min dotter) hade gjort massor av paket av kombinerat med en kexchoklad och en påse bilar! För de som hade barn, familj eller släkt hemma så fick de gärna ta fler påsar bilar med sig hem.

Nu äter inte Muslimer Ahlgrens bilar. Det innehåller gelatin.

 

Tur i alla fall att inte alla på kontoret var muslimer. Och tur att jag hade med några enstaka påsar djungelvrål för de innehöll inte gelatin. Nu förstod de dock inte riktigt att djungelvrål är gott även fast jag talade om det under tiden de smakade.

 

Nu är det flera timmer efter sovdags så för att kortfattat sammanfatta resterande fram till nu så har det gått lika bra som det alltid gör när jag reser. Jag bokade boende genom Airbrb (men hyr av privatpersoner). Bokade de tre första nätterna hos en person, betalade, fick välkomstinfo, mm. På bilresan upp till Arlanda fick jag meddelande om att det "tuvärr inte" gick att få bo där så värden lämnade återbud. Bokade och betalade på nytt ställe innan jag gick in på planet. Efter ankomst till SriLanka blev det taxi till Colombo och under resan fick meddelande om att det "tyvärr inte" gick att bo där för det var dubbelbokat. Bokade ett tredje ställe och dit går det inte att hitta!! Eller jo, jag är ju där nu för andra natten men det har varit mycket åkande fram och tillbaka på vägarna i området innan man hittar stället. Varje gång alltså.

 

Go natt!

 

 

 

 

Det har inte funnits tid att uppdatera denna lilla sida, dagarna har rullat på i ett jämnt och stadigt tempo.

Sent i säng och upp till sol, värme och ljuv tillvaro varje morgon.

Det är en liten promenad  varje morgon på 10 minuter bort till Eriks och hans anställda och den inleds på lika vis varje dag. Lämnar rummet/lägenheten på sjunde vångingen med ljuvlig terass, utsikt och svalkande vind (Airbrbr). Det är inga myggor heller på den höjden så det är ett tips för den som ska ut och resa. Har då hunnit duscha, leta fram dagens outfit vilket består av någon somring och sval blus och korta byxor (ej "kort" utan "korta"). Ner med hissen, litet "godmorgon" till vakten vid garaget och ut i den svalkande och småfläktande vinden på gatan. Efter 10 minuter är jag framme, ser ingenting, sjöblöt, svider i ögonen av den svett i ögonen, pappertussar utsmetade över hela hals, panna och nacke (går inte att dutta med papper för att hålla det värsta borta), kläderna fastsmetade på kroppen och försöker sedan att göra en graciös entré hos Erik och hans anställda grabbar. Skojar inte ens, exakt så. En enda dag var det lite svalare i och med att det hade åskat och regnat under kvällen och natten. Den dan gick jag ju förstås fel så det blev tre  gånger längre innan jag var framme och tills dess hade jag hunnit uppnå samma status igen som tidigare dagar när jag väl var framme så det blev ingen "frisk fläkt och ljuvlig figur" som kliv in den dagen heller...

Ojojoj, nu är det upp och i väg igen. Ska försöka skriva mer innan flyget lyfter hem i morgon förmiddag. Ikväll ska alla på Eriks kontor, gå ut och äta. Erik framläggande till killarna var "imorgon ska vi fira att Eva åker hem".

Jag stod typ bakom honom så det var sagt med flit... ;-)

Jag försökte vara lite skojsam och tyckte vi kunde gå någonstans där det var karaoke så kunde de få sjunga för mig. Själv sjunger jag aldrig någonsin men de kunde få underhålla mig... Det var ju himla roligt sagt eftersom jag då fick info av sällskapet att det tydligen bara finns karaoke på strippklubbar.

Näe, måste gå!! Iväg och ut på morgonpromenaden och upprepa varje morgons procedur!

Jajust ja, "Varenda minut".... och jag menar verkligen det, har varit helt fantastisk från ankomst till nu.

Idag var det lördag och dagen bjöd på en helrekond för kropp och själ! Det inleddes med ett besök på Eriks favorit frisering där han var bekant med alla.

Under tiden jag blev klippt såg jag att tjejerna på salongen fixade ögonbryn och ansikten på folk genom "trådning". Det har jag aldrig testat så det slog jag också till på. De "trådade" hela ansiktet. Det behöver jag inte testa fler gånger. Om man har någon i sin omgivning som man har ett ont öga till så kan man ju bjuda denne på en "trådning".

Sedan blev det fotvård och efter det massage. Underbart, vad härligt med massage!

Efteråt berättade Erik att det kallades "triggermassage". Om du blev den som blev bjuden på trådning så kan du ju bjuda tillbaka med 1 timmes triggermassage. Samtliga massörer  var blinda.

Naturligtvis har vi ätit gott hela dagen. Vid kvällens måltid blev en vegetarisk ravioli fylld bland annat med oliver. Galet gott. Och efter det avslutades dagen med en mosquito högt uppe på en Sky Bar.

     

Idag pÃ¥ morgonen tog jag mig frÃ¥n där jag bor bort till Eriks kontor pÃ¥ egen hand. Hittills har jag blivit hämtad och lämnat utan att ha en aning om vart vi varit när de kört kors och tvär och runt och ännu mer runt och det har dessutom vart kolmörkt ute, sÃ¥ jag kände det lite väl hurtigt när jag hörde mig själv säga i telefon till Erik att ”Nämen jag gÃ¥r bort till dig! Hur ska jag gÃ¥?”.

 

På kontoret beklagade jag mig lite senare för en av grabbarna som jag mötte i köket, och pekade på min fot vilket nu har betydligt mer än ett myggbett. Nu kommer jag få gulafebern, sa jag. Näe sa han och så skrattade vi lite.

Denguefeber – sa han och gick tillbaks till sin dator.

På kvällen käkade vi på en litet ställe där de endast hade vegomat. Jättelitet ställe alltså, likande som en liten pizzeria som mest har för avhämtning. Det fanns tre-fyra små bord. Och mygg. De hade som motto att man dödar inte något så jag fick berättat att de hade någon form av liten myggfångare som humant lurade in myggorna i en liten behållare och sedan släpptes de ut utomhus i det fria.

Kanske kan kolla om jag kan köpa med mig några sådana hem och dela ut till vänner och bekanta inför midsommarfirande och mysiga sensommarkvällar.

Idag fick jag träffa killarna på kontoret. Det är totalt omöjligt att återge vad de heter. Jag försökte härma det de sa när vi hälsade men lät typ "hremfln" och "shrnla" för allihop. Utom en som hette Stefan (Stephan) och därav blev han självvald som den jag kommer att prata med.

Vid lunchen var vi samlade allihop och vi var ca 10 stycken, inkl Erik, och två av oss åt med gaffel. Erik och jag.

Eftersom jag är lite "gäst" och svensk så såg jag till att fixa kaffe till oss som ville ha. Svensk kaffe förstås, vilket redan fanns på plats i köket men av någon anledning tyckte de andra att mitt kaffe var starkt ;-) Förstår inte vad de menade med det. Och det är nog bäst att se till att vara den som drar igång bryggaren framöver om jag själv vill ha en kopp så inte någon annan hinner före.

Det är tydligen på gång att firas Independence Day vilket är nu den 4 februari. Jag och några andra satte oss och skulle försöka diskuttera olika saker på engelska varav en var infödd Sri Lankabo, en från annat land i Asien (minns ej vart) och jag med fantastiska engelska kunskaper och ännu bättre på uttal av dessa. Undertiden hade militären flyguppvisningar utanför fönstret! Det gjorde ju samtalet och förståelsen av vad de andra försökte säga ännu bättre.

Kvällen avslutades med att äta på en kinesisk restaurang. Vilket ställe!! Jag kan garantera att det finns inte något ställe i Sverige som ens är nära av att vara så pampigt och tjusigt som där vi hamnade.

Jag brukar inte fota när jag är någonstans men nu blev det rena papparazzin när vi gick genom hotellbyggnaden till restaurangen. I restaurangen har servicepersonalen olika uppgifter. (I går var det en vars arbetsredskap var en slangbella och han skulle hålla kråkorna på avstånd från matgästerna). En av tjejerna på restaurangen hade som enda uppgift att gå runt och fylla på te vid allas bord. Jag tittade på henne, och inte vad hon bar på, när hon kom fram och frågade om jag ville ha lite att dricka. Jag tackade för frågan och beställde glatt ett glas vitt vin. Hon blev lite förvirrad av min önskan men sedan förstod jag att hon serverade teeeee!

         

 

Nu var det dags för en ny långväga resa!

Ungefär lika läskigt som förra gången då jag skulle förflytta mig till andra sidan jordklotet och mötas upp av Gladys i Peru.

Nu blev det att flyga till Sri Lanka och väl framme, mötas upp av Erik.

Med "på marginalen" lyckades jag få den andra av de två vaccinsprutorna som man tydligen behöver ta. Däremot blev det lite missförstånd med vaccinet mot kolera så där blev det inte helt opitmalt. På en informationssida om vaccinationer stod det dessutom, gällande kolera, att "Om man överlever Kolera..." Vadå OM?!

Sedan skulle man akta sig för myggbett och ha myggnät på nätterna och myggsprej förmodligen dygnet runt. Nu hade jag ingetdera med mig och innan jag ens kommit in till mitt hyrda rum så hade jag fått ett myggbett på foten. Har inte sett några myggor men någon hade i alla fall sett mig.

Resan hit gick bra. Lyckades med att flyga med direktflyg vilket inte verkar vara så vanligt i utbudet. Nio timmar. Jag tvärsomnade innan vi ens lyft och sov som en stock. När jag väl vaknade hade alla andra redan införskattat drycker inför den förväntade måltiden. Under färden slumrade jag till igen (djupt) och då var det dags för nästa dryckesförsäljning.  Vid landningen, 9 timmar senare, frågade jag flygvärdinnan om det inte var någon lapp som man skulle fylla i innan man kom in i landet och det var det ju då förstås. Dessa hade delats ut till "alla" redan vid starten och det fanns inte en endaste kvar. Det skulle finnas fler i ankomsthallen så det var inte helt kört. Jag var ganska bekant med flygvärdinnan när vi väl var framme.

En lite äldre kvinna som satt brevid mig vid mittgången och hade sin karl i sätet bakom mig, hördes plötsligt "jag mår illa" ca tre gånger. Sedan vände hon ut och in på ögonen och tuppade av. Någon minut senare kom en doft av kräk vilket var underligt för hon hade inte kräkts, det visste jag ju eftersom jag försökte få hjälp till henne (hos samma flygvärdinna då förstås) men  då var det inte hon utan en lite kille i sätet framför henne som kräktes ner sig, säte, filtar och föräldrar.

Men annars var det lung och fridfull resa.

Väl framme måste man visa det visum man sökt och fått beviljat för att komma in i landet.

Alla stod på rad och alla höll i sina pass... och utskrivna visum. I bland kan det vara bra att skriva ut vissa handlingar på papper. Det gick liksom upp det för mig när jag såg att alla de andra hade just detta gemensamt med varandra.

Nu hade jag förstås fått visumet via mejl och därmed i mobilen. I Sri Lanka behövs det adapter till elkontakterna för att kunna t ex ladda en mobil.

Eller så kan man försöka komma ihåg att ta med sig den powerbank man äger när man ska vara på resande fot.

Lyckades ladda mobilen med hjälp av datorn och väl framme vid passkontrollen så funkade det med mejlet. Den Sri Lankska passkarlen tittat i mitt nyss anskaffade pass, tittade på mig och jag vet mycket väl hur det där fotot i passet ser ut. En kam hade nog vart på sin plats när jag tog den där bilden. Jag log allt vad jag orkade och tänkte att detta måste rädda mig. Sedan stämplade han, sorterade runt med mitt enda papper (det som jag fick tag i vid ankomsthallen), tog upp passet, tittade i passet igen och på mig. Jag log igen. HAN rörde inte en min på hela tiden. Utan en kommentar släppte han mig vidare.

Intressant försäljning i ankomsthallen faktiskt. Alkohol, lite diverse och tvättmaskiner och ännu mer tvättmaskiner!

Man kanske skulle passat på och köpt med sig en tvättmaskin.

Enligt Erik så är det tydligen så att det är en "skattefri zon" för anländande Sri Lanka-bor och det gäller bara dem. Jag skulle inte ha fått köpt någon maskin om jag hade försökt.

Inte alkohol heller. Eller, ja, det kan eventuellt vara så att det förbudet endast gäller kvinnliga Sri Lanka-bor. Kvinnliga turister får (nog) handla. Men inte idag förstås för det är fullmåne. Då får ingen handla, det är böter på det. På den restaurang vi hamnade på lite senare så drack alla gäster vatten till maten. Kontor och liknande var dessutom stänga i och med denna fullmåne.

Apropå eladapter så sa Erik att det funkade utan en sådan om man petade in en penna istället för det tredje stiftet i väggen. Man skulle undvika stålpennor eller de som kunde leda el. Tror faktiskt jag struntar i det alternativet utan satsar på att skaffa en adapter istället.

Sista projektet var att handla lite vatten och någon frukt. Jag undrar om jag såg roande ut, galen eller om det kan vara så att invånarna är väldigt trevliga. I den halvstora livsmedelsbutiken (det slumpade sig så att det bara var kvinnor i olika åldrar och en äldre manlig vakt i butiken) så LOG alla direkt mot mig. Alltså log med hela ansiktet och verkligen mot mig. Precis som när man träffar en gammal vän. Även vakten när jag gick ut.

En bra dag, myggbiten på foten, 30 grader, hög luftfuktighet.

Förresten, mitt när man satt och åt på en fin gammal restaurang och likaså när man satt uppe hos Erik på hans kontor så kom det ett tutande gammalt diesellok rakt igenom bebyggelsen. Lite oväntat, tyckte jag.  

Den här bloggsidan bad jag min dotter, sent på kvällen innan avfärd, fixa åt mig så den kunde användas som typ "Facebook" men utan att jag skulle behöva trakassera alla på min Facebook med mina hälsningar. Jag hade mest tänkt att mina döttrar, arbetskamrater, bror med familj och några vänner kanske skulle vilja höra hur det gick på resan. Därav ej lagt någon tid lagd på hur texterna blev utan de blev mest inkastade så fort tillfälle gavs. 

Om några fler har hittat hit och läst så är det bara kul ;-)

Första dagarna på resan i januari kommer inte fram riktigt på startsidan vid min bloggsida för resan, vet inte om det går att ändra någonstans men i lilla kalendern kan man klicka på datumen och den 19 januari finns första avresedagen upplagd!

/Eva

Dan efter började flygresan hemåt vilket flöt på ungefär lika fint och smidigt som alla andra tidigare turer.

Förts vid flyget från Lima så var det en anställd som gick runt och försökte få några att, mot ekonomisk kompensation, ta ett senare flyg. För vår del var det ju inte möjligt eftersom vi hade fler flyg att passa.

Naturligtvis insåg jag en stund senare att vi var bland de sista i kön för boardingkort och, gissa ;-) flyget var fullt.

Eftersom Gladys och jag stod där och såg helt obekymrade ut över detta så lyckades de tillslut hitta några som kunde stå över detta plan.

I Miami skulle Gladys och jag ha vår nästa omgång med boardingkort (Irina hade redan fått sin i Lima) och där blev lite stressigt. Men med en nu upparbetade resvana och profesionalism som vart med och testat ta mig f-n allt så tog jag kommandot och med Gladys i kölvattnet lyckades vi passera förbi hela incheckningskön och efter det även ta vip-passagen vid säkerhetskontrollen. Sedan var det dags att remma (springa) som vanligt för att hitta gaten. Vilket inte var helt tydligt vart den låg. Då, i Miami, när Gladys och jag springer med väskorna allt vad vi orkar, säger en två meter lång mycket mörk och ursnygg karl i uniform som vi möter "Hejsan! Hoppas semestern varit bra!" På klockren svenska??!

Jag tror att han egentligen inte fanns! Han var nedsänkt från himlen för att hjälpa oss att hitta rätt!

Han sa att han hade sett mitt svenska pass som jag hade i handen när jag sprang!? Ju mer jag tänker på det så är jag nu helt säker på att han inte kan ha funnits på riktigt. Han visade exakt vart vi skulle springa och sedan önskade han oss lycka till med resan "och log med ett vackert leende och försvann i ett dimmoln..." 

Tja, jag såg inte vart han tog vägen sedan men det måste ha vart något åt det hållet. 

(Undras om han var gift)! ;-)

Jaja, vi kom hem i allafall. När vi närmade oss Arlanda satt jag en bit från flygfönstret men tittade iallafall på de vita molnen i samma stund som landningshjulen tog mark. Det var tydligen inte moln :-/

Om jag skulle kunna tänka mig att åka till Peru igen?

Jag har ju bara sett en liten skymt av allt som finns att se i Peru! Och det har inte gått att få med allt som jag sett i den här "bloggen". Jag hoppas verkligen att jag kommer dit igen!

/Eva

Sista dan gick förmiddagen åt till att göra klart för hemresan.

Sedan tog vi bussen till Lima för att tillbringa sista natten där och sedan ta flyget till Miami morgonen efter.

På gatorna fanns flera blinda personer som spelade och sjöng. Gladys berättade att fler av dem som barn, hade blivit bortrövade och sedan fått synen förstörd och därefter placerade att inbringa inkomst genom att sjunga och spela på gatorna. Blinda barn gav mer i intäkter än seende.

Låter obegripligt hemskt men vi såg flera stycken på bara några minuter.

   

Vid ett torg i Lima fick vi syn på en sightseeingbuss så den fick avsluta kvällen.

Jag noterade att trafiken i Lima är mer ut som vilken trafik som helst i en storstad. Det fanns inga "mototaxi" här men de hade nog blivit mos ganska omgående i den här täta trafiken.

Vid ett torg fanns ett arrangemang som rests till minne av befrielsen från spanjorernas invasion. Skulpturen innefattade en frihetsgudinna som skulle hålla en fackla, "llama" på spanska. Vilket också är ordet för djuret Lama, så kostnären hade skulpterat dit en Lama på huvudet!

 

Det hade vart lite turbulent kring detta men Laman blev kvar iallafall.