RSS - xml

Kontrollerades senast: 2022-11-08 14:03:46

Hermia Says

Litteratur, resor, konst, film etc.

Skrivet på kroppen

2019-01-03 09:00
Från [email protected] (Hermia Says)
Romanens berättarjag landar efter sitt kärlekssökande med all sin lust och längtan hos Louise. Här finns kärleken - den livgivande som sköljer bort allt det gamla. Att båda är upptagna är ett hinder men, som det ska visa sig, inte det största för deras liv tillsammans. 
Jeanette Winterson skriver resonerande, med poetisk skönhet och klarsynt tydlighet om kärlek, tvåsamhet, ensamhet. Skrivet på kroppen är skör, brutal, andlig, kroppslig, den är en vacker sång om kärlek och sorg. 

Normal People

2019-01-02 11:06
Från [email protected] (Hermia Says)
Årets första bok blev en totalt uppslukande läsning, så uppslukande att kl. var 22 när jag tittade på klockan ena gången och 00.50 nästa. Författaren, Sally Rooney (född - 91!), skriver intelligent och innerligt, starkt och snårigt, om två unga människor som dras till och fjärmar sig från varandra. Hon skriver om tillit och förändring, om utanförskap och närhet, om självrespekt och det motsatta.
Det som ibland brister i beskrivningen av bokens personer uppvägs av det djup som hela tiden finns både på och mellan raderna. Med stor skicklighet parerar författaren det sentimentala och skapar liv.

A good read indeed.

Från Homs till en flodhäst

2018-11-14 15:04
Från [email protected] (Hermia Says)
Det fanns en skevhet i deras samhälle. Det var som små revor i ett sidentyg, som växte och blev fler och till slut inte kunde dölja vad som fanns bakom fasaden.
De hemlösa katterna i Homs skriven under pseudonymen Eva Nour var en berörande, stark och sann roman som jag tyckte väldigt mycket om. Av hänsyn till sin kille och hans familj skriver den svenska författaren under fingerat namn. För berättelsen är mest killens, Samis. Vardagen övergår i fasa när den syriska regimen attackerar den egna befolkningen, uppror slås ned och gamla och unga dödas. Mitt i allt detta fotar Sami, dokumenterar det som sker, ser vänner och familj gå förlorade. Det är hemskt, starkt och så fint skrivet.
Stephen Fry gillar jag mycket, särskilt i form av butlern Jeeves, men läst honom har jag inte gjort förrän nu. Flodhästen är en dråplig och ordbitsk historia om den nyligen avskedade teaterkritikern  Ted Wallace som lejs av sin guddotter för att ta reda på vad som egentligen pågår hos hennes morbror. Är det verkligen magi i görningen? Hade det inte varit för Fry hade jag kanske tyckt det här var på gränsen till för grovt och sexistiskt - men nu är det ju han som ligger bakom orden och det är en udda, ibland överraskande och rolig historia. Brittiskt så det förslår! 


Ett par dagar efter att jag läst ut boken såg jag filmen med Roger Allam (unge Morses äldre kollega) i rollen som Ted Wallace. Riktigt bra och kul se hur väl den följde boktexten.

Nu har jag fått för mig att läsa 1Q84 av Murakami, som jag har ett rätt kluvet förhållande till, vi får ser hur det går...

    En kvinnas övertygelse

    2018-10-30 18:51
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Meg Wolitzers Hustrun var en riktig godsak att läsa - smart, rapp och rolig. Så förstås såg jag mycket fram emot att läsa hennes nya En kvinnas övertygelse som precis kommit på svenska. Den nya romanen är större på alla sätt - sidantal, berättartrådar och utvikningar.
    Boken börjar som en rätt härlig collegeroman om Greer, som hamnat på "fel" skola på grund av sina klantiga föräldrar och även är motvilligt skild från sin pojkvän. Hon passar inte riktigt in, är ingen partytjej utan ägnar sig hellre åt den älskade litteraturen, är van att vara i sitt eget rum. Men hon får vänner och en kväll möter hon och Zee feministikonen Faith Frank. Mötet har föregåtts av en händelse som satt djupa spår i Greer. Det är ett möte som ska komma att få stor betydelse för Greers framtid och för romanens fortsatta handling.

    Greer (det är svårt att inte i huvudet lägga till ett Germaine vid namnet) är en person som är intressant att följa men hon får snart ge plats åt romanens andra gestalter, vilka till viss del träder fram på Greers bekostnad. Greer kommer så småningom att arbeta nära Faith, att hon också ska göra succé senare i livet vet läsaren från början. Även Faith, pojkvännen vars liv blir abrupt avbrutet och Zee får en egen plats i romanen.

    Wolitzer ger läsaren en bild av feministisk nutidshistoria, av systerskap och mentorskap. På olika sätt visar författarna genom romanfigurerna vad som formar oss, på familjens och uppväxtens inverkan på våra liv. Det är en ibland rolig roman som även är rik på olika synsätt, perspektiv, liv och fördjupningar men bitvis upplever jag den tappar fokus. Den tenderar också att bli lite för väl tillrättalagd. En annan författare i liknande stil som jag tänker på flera gånger under läsningen är Jonathan Franzen. Även han skildrar stora sammanhang, utifrån ett gäng personer, på ett ibland lite övertydligt eller just tillrättalagt sätt. Båda känns också som amerikanske berättare, vilket de ju också är...

    Omslaget på En kvinnas övertygelse är översköljt av hyllande blurbar. Jag är inte riktigt med på banan men tycker romanen är läsvärd och jag driver på genom texten med glädje även om den inte ger mig någon "wow-känsla". En sak jag inte kan låta blir att fundera över är den underliga baksidestexten som ger sköldpaddan en lite väl stor, och inte helt rätt, roll.


    Recensionsexemplar från Bookmark förlag.


    Regnvakt

    2018-10-27 13:36
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Det regnar oupphörligt över Paris, Seine stiger med oberäknelig fart och översvämmar såväl välkända turistmål och samhällsinrättningar som människors hem. Till den vattenfyllda staden kommer den världsberömda fotografen Linden för att sammanstråla med sin fransk-amerikanska familj och fira pappans 70-årsdag.

    Det framgår snabbt att det här är en familj som inte kommunicerar så bra med varandra, mycket är outtalat, inte berättat och de vet inte säkert var de har varandra eller vad de egentligen tycker om varandra. Förutom Linden är hans syster Tilia med och så de åldrande föräldrarna. Firandet övergår snabbt i kris då pappan drabbas av en stroke, något som sätter familjebandet på prov och för saker upp till ytan.

    Allt medan regnet fortsätter att falla.

    Att låta just Paris, som är välkänt för så många, fyllas av vattnet är smart av Tatiana de Rosnay - det är obehagligt att föreställa sig den fina staden på detta vis. Ändå är det inte en klimatroman som t ex Maja Lundes Binas historia för även om översvämningen är ytterst central för handlingen och även driver på den så är familjen författarens fokus. Jag kan inte låta bli att tänka på en annan bok med vattnets kraft i centrum - Mikael Niemis Fallvatten där den annalkande katastrofen lockar fram de mest egoistiska och destruktiva krafterna i människan. De Rosnay visar istället hur krisen kan föra människor samman men att de närmaste, hur sårig relationen än är, blir de viktigaste.

    Regnvakt är en intressant, mångbottnad (!) roman, lätt att engagera sig i och svår att släppa. Perfekt läsning för en småtrött oktobervecka.

    De osannolika systrarna Mitford

    2018-10-27 13:14
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Den här boken har jag lääänge tänkt läsa och nu blev det äntligen av! Cecilia Hagen är en stor favorit - så rolig och fyndig! Och jag vet inte hur många gånger jag läst Ellen Svenssons dagbok sedan den kom i Bridget Jones efterföljd 1999, ändå är jag fortfarande ett antal år yngre än Ellen...

    De sex systrarna Mitford hade en bror också, som inte hann göra så mycket väsen av sig, det är systrarna som fortsatt att fascinera och som fått Hagen att resa i deras spår och grotta ned sig i deras verkligt osannolika liv. Mest känd är Nancy, den äldsta systern, blev författare och i böcker som The Pursuit of Love lånar friskt från sin egen barndom. Mest upprörande är att läsa om hennes två yngre systrar, Unity och Diana, som vurmade för Hitler och kom att tillhöra hans innersta krets. De sex systrarnas engagemang spänner från kommunism till nazism...

    Hagen kan nog göra vilket ämne som helst intressant - här fångas både tiden för systrarna Mitfords levnad, hennes fascination för deras liv och en del kuriosa om bl a brittiskt överklassliv. Intressant om det obegripligt sanna.

    En Oatesk helg

    2018-10-14 20:34
    Från [email protected] (Hermia Says)
    I fredags lånade jag, efter ett plötsligt JCO-begär, hem två tunna Joyce Carol Oates. De blev också min helgläsning.

    Först ut var den nyaste Jack of Spades där vi möter författaren Andrew J. Rush. Han är framgångsrik i kriminalgenren men spelar minsann inte i samma liga som Stephen King. King är om inte med i romanen så en viktig person i den. Vid sidan av sitt högst synliga författarskap ikläder sig Rush även rollen som Jack of Spades och skriver bestialiska, hemska saker. Ingen, varken förläggare eller fru vet om detta dubbelspel.
    När Rush blir anklagad för att ha plagierat en annan människas texter börjar hans båda författarjag glida allt mer samman. Jack of Spades personlighet, som inte är helt olik de böcker psuedonymen skriver, tar alltmer över.

    För mig som älskar litterära lekar är det här ett guldkorn - och ett annorlunda verk av Oates. Romanen får mig att tänka på Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen. Båda böckerna skildrar en litterär värld, eller skenvärld, men framför allt är de skrivna av författare som lekfullt tar ut svängarna på ett annat sätt än i andra delar av författarskapen. Men en lite långsökt association är det nog. Hur som helst så blev jag glatt överraskad av Oates svarta komedi.

    Tyvärr var helgens andra Oatesbok istället rätt...medioker... I En fager mö heter den tonåriga huvudpersonen Katya, under ett par månader har hon lämnat hemstaden och är barnflicka i en familj med pengar. Det blir ett rejält miljöombyte för henne som stegras när hon uppvaktas av den reslige men ack så mycket äldre Marcus Kidder. Han visar sig vara en konstnärssjäl i behov av Katya.
    Historien skriker #metoo men det är inte den sortens berättelse författaren vill dela med läsaren. Nej, jag blir inte riktigt klok på vad Oates egentligen vill säga med sin märkliga "saga", eller vad jag ska kalla den. En historia som hade kunnat bli intressant - om klass och utsatthet - slarvas bort för något annat.

    Från toppen till botten denna Oateshelg, alltså.

    Inte hemma - ett foster berättar

    2018-10-12 14:10
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Lennart Hagerfors berättar i Inte hemma om sina föräldrars och storasyskons resa från Kongo hem till Sverige. Hemma väntar vila efter år i missionens tjänst. Året är 1945 och resan går över havet och genom ett krigshärjat Europa. Författaren själv är med men som foster, varmt omskvalpad i mammans mage. Fostret är också romanens berättare - det är ett härligt grepp för att skildra en resa fylld av oro och krångligheter.
    Berättaren är en intellektuell grodd som funderar över detta med att vara människa, över Guds distraherade tillvaro osv. Fostret våndas över människans beteende, känner av sin mammas ängslan och hör sin pappa tappert hålla humöret uppe. Och så oroar sig berättaren för att födas och förlora sitt förstånd och sina förmågor, det vill säga att bli en vanlig skrikande debil (för att låna fostrets ord) bebis.

    Inte hemma ÄR en allvarlig skildring, men jag skrattar och fnissar när jag läser. Författaren tar genom sitt val av berättarröst ut svängarna, låter rösten vara både dråplig, förnumstig och fräck. Det är infallsrikt på ett sätt som jag gillar. Det är svårt att få till den här allvarligt lekfulla tonen men Hagerfors lyckas!

    Nu ser jag fram emot att läsa Ian McEwans Nötskal för att se om hans berättande oföding har något gemensamt med Hagerfors.

    Från litterär safari till den oändliga familjen

    2018-10-02 18:36
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Några dagar varje år tillbringar jag i Västerbotten. Bäst är sommarresan dit; då klias lamm och levs lata dagar. I år blev resan litterär, vi tog vägen till Torgny Lindgrens litterära landskap - Raggsjöliden. En snitslad tur ledde oss till bland annat hans barndomshem, som vi såg på håll för att inte störa de som numera huserar där.
    Sommarens läsning och resor känns i höstkylan långt borta. Men några goda läsminnen från juli och augusti är:
    Äntligen blev den läst! Författarens rika skildring av sitt liv, om mamman som tog sitt liv och som han långsamt närmar sig. Om Svenska Akademien kommer i ordning någon gång så hoppas jag Amos Oz tilldelas det magiska priset
    En författare jag för första gången läste i somras var Olga Tokarczuk. Jag tyckte mycket om hennes vindlande Daghus, natthus som hängde med till lilla stugan på ön. Mer kommer jag att läsa av henne, men en annan semester.
    Till Como fick Den röda grevinnan följa med, den passade perfekt att inta på schäslongen när solen värmde för hett där utanför. Yvonne Hirdman bjuder på ett stycke historia och på ett fascinerade levnadsöde. Vem var hon egentligen, hennes mamma?
    Ett annat litterärt möte i somras var det på Artipelag med Bloomsbury Spirit. Gruppen med Virginia Woolf, Vanessa Bell m fl har länge fascinerat mig. Här en härlig sommarbild med Virginia Woolf och Clive Bell som jag fotade. Väl hemma började jag läsa Virginia Woolfs dagböcker men lämnade dem oavslutade. Men det var så långt jag kom engagerande, bitvis uppsluppen, läsning direkt från författarens vardag.  
    Syskonskap verkar vara ett hett tema just nu, tänker på Agnes Lidbecks Förlåten, Helga Flatlands En modern familj och Vigdis Hjorths Arv och miljö - och så nu Tessa Hadley Syskonen. Bra böcker allihopa om hur minnesbilder skiljer sig, om relationer som präglas av de tidiga åren, om hur placeringen i syskonskaran sätter djupa spår.  
    Nu är också kulturhösten inledd, närmare bestämt med fem timmar Krilon. Det var stort att se Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon, som gjorde så starkt intryck på mig, som pjäs på Stadsteatern i Kulturhuset. Jag är imponerad över hur man tagit sig an detta rika verk och gjort det till något eget utan att tappa dess själ.
    Cilla Naumanns författarskap har jag inte utforskat i någon större utsträckning, men det borde jag ju göra! Den oändliga familjen var en minst sagt stark inledning på den riktiga romanhösten. Romanen följer en familj i djupaste kris, en kris som undan för undan förklaras för läsaren. Om när det enda som finns är att falla. 

    Djupdyk i samtiden och en 21 år gammal skandal

    2018-06-21 11:39
    Från [email protected] (Hermia Says)

    Min läsning efter den 1 maj har, med några undantag, utgjorts av böcker skrivna nu eller nyss och av svenska kvinnliga författare. Jag har dykt rätt in i samtiden men också kastats 21 år bakåt i tiden och in i en rejäl skandal. Jag har läst med känslan av att äntligen ÄNTLIGEN tagit mig an och till mig vissa böcker och författarskap.
    Det har varit starka läsupplevelser, några har gjort riktigt ont, det har varit underhållande och friskt. Det har varit en lästid som väckt stort hopp om den litterära framtiden - jag behöver inte klamra mig fast vid klassikerna. Här finns långlivade texter och förhoppningsvis också en och annan Augustprisaspirant.
    Allt jag läst är minnesvärt men mest av allt tänker jag i efterhand på… 
    Linnea Johanssons stora lyriska verk Ædnan om två samiska familjer i Porjus-trakten, tiden sträcker sig från 1913 till nutid. Med få ord ger författaren uttryck åt en stor berättelse - om övergrepp, överlevnad, familj och kärlek, om marken och älven. 
    Wera von Essens metafiktiva/fiktiva/icke-fiktiva En debutants dagbok som jag läse i ett svep, med lätt besatthet. Så kan ett annat liv se ut.
    Andrea Lundgrens Nordisk fauna - en novellsamling för ovanlighetens skull i min läsning! Det är en  förunderlig samling berättelser om djur, natur och mänsklighet.
    Balsam Karams Händelsehorisonten - en nästan outhärdligt stark, mörk och berörande skildring om Milde från Utkanterna. Om motstånd och motmakt, om att förlora allt. Om legenden om det som hade kunnat hända (eller till och med hände?). En berättelse tyvärr inte alltför långt från verkligheten. Stort hjärta för den här boken som jag hoppas får en Augustprisnominering som en extra hyllning.
     
    Karolina Ramqvists Flickvännen och sedan uppföljaren Den vita staden - starka läsupplevelser båda två av en författare som jag äntligen kan säga att jag läst! 

    Två författare jag länge tänkt läsa mer av nämligen Therese Bohman och Sara Stridsberg och att jag äntligen gjorde slag i saken. Av Bohman blåste jag igenom Aftonland och Den andra kvinnan där den sistnämnda möjligen dröjt sig kvar lite längre. Stridsbergs Beckomberga var ju kort och gott briljant.
    Mirja Unges Jag går och lever som jag nyss läst ut och som är det första jag läst av henne. Det är en rå och hård skildring om unga Tove. Läsningen både smärtar och äcklar, många olika känslor väcker den. Tippar Augustpris/nominering till den med.
    Och så var det den där skandalen - långt efter alla andra läste jag en helg Den högsta kasten av Carina Rydberg som väckte minst sagt uppseende när den kom.Och den var... inte vad jag trodde. Jag väntade mig, med viss bävan, snaskighet och skvaller. Men den som lämnas ut mest är ju författaren själv. Intressant och drabbande läsning anno 1997. 

    Nu mot nya läsmål!

    PS. Min läsning och lite annat finns också på Instagram @hermiasays 

    So far - so good

    2018-05-01 18:01
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Den 1 januari lät det som en vettig och överkomlig plan att skriva åtminstone något litet om årets lästa böcker, kanske också några ord om annan konsumerad kultur och genomförda resor men nu är det 1 maj och inte ett knyst har sagts av Hermia Says sedan dess. Förrän nu då. Man skulle kunna tro att året hittills bestått av idel mediokra kulturupplevelser, ovärdiga att minnas - men så är som tur är inte fallet. 

    Några höjdpunkter ut vinterns och vårens läsning så här långt är de här planlöst valda pärlorna...

    Arv og miljø av Vigdis Hjorth blev en snackis i hemlandet Norge eftersom den grundar sig på författarens egna minnen som handlar om uppväxt och familj. Minnet, om det att komma ihåg olika eller inte vilja se, handlar texten. En arvstvist och incest är två tunga huvudämnen i denna starka roman om en uppdelad, sårig familj. Romanen kommer på svenska till hösten så jag passar på att puffa alldeles extra för den.

    Jeanette Winterson har jag inte riktigt blivit sams med tidigare men efter att ha älskat hennes Shakespeare-tolkning Tidsklyftan ökade förhoppningarna om att lyckas ta till mig resten av författarskapet. Och nu har jag läst ett par till, där särskilt hennes självbiografiska Varför vara lycklig när du kan vara normal? grep tag i mig. En fin personlig skildring av det att leva sitt liv på sitt sätt men också om böcker och läsning.

    Så trevligt det är när förlagen lyfter fram äldre texter och ger dem nytt liv! Annars hade jag aldrig fått läsa Vad jag bevarat av Wallace Stegner som är bland det bästa och mest äkta jag läst. I alla fall på senare tid. I hjärtat bär jag med mig den livslånga vänskapen mellan två par, återförenade när en av dem befinner sig i livets slutskede. Romanen påminde mig om att litteratur lever. 
    Stark och ytterst sorglig var den lilla boken Och du kom inte tillbaka av Marceline Loridan-Ivens. Författaren, en av de överlevande, skriver brev till sin far som förintades. Även de som överlevde dör inombords av sorgen efter de som inte kom tillbaka. Perspektivet är det tillbakablickande, men med en tydlig närvaro i nuet som alltmer fylls med mörka tongångar från förr.

    En ytterligare norskt guldkorn var En modern familj av Helga Flatland som skildrar hur en syskontrio påverkas av föräldrarnas beslut att skiljas på ålderns höst. Fint berättat om familjeband och syskonskap, tyckte mycket om upplägget av boken där de olika syskonen kommer till tals. Japp, älskar det mesta jag läser från grannlandet!

    Ett ord räcker egentligen för att sammanfatta Jane Gardams trilogi En engelsk gentlemanEn trogen kvinna och De sista vännerna nämligen "mästerverk"! Så smarta och snyggt skrivna, så perfekta för mig som älskar hur berättelser portioneras ut så jag får vara med och lägga pusslet. Och så en intressant historia och spännande, välskildrade personligheter och livsöden på det. Mästerverk? Ja!

    En kärlekshistoria som stannat kvar var den i Dorit Rabinyans Alla floder flyter mot havet. I New York, som tecknas fint, är allt möjligt för romanens älskande. Men att kärleken har gränser kommer det unga paret, han palestinier, hon judinna och israel, inte undan. Minns hur jag också gillade författarens Våra bröllop.

    Så mycket bra så här långt alltså. Nu hopar sig de reserverade böckerna, pockar omläsning på av tidigare älsklingar och väntar någon jobbrelaterad djupdykning. Läsvåren  ser fortsatt fin ut!


    Läsåret 2017

    2018-01-01 19:37
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Hur var litteraturåret 2017? Ungefär så här vill jag minnas det:


    Ester Nilsson in på scenen
    Äntligen var det dags att läsa vidare om Ester Nilssons öden och äventyr i Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Inte långt därefter såg jag Egenmäktigt förfarande som pjäs på Scalateatern i Stockholm. 
     

    Omskakande och tankeväckande 
    Flera skildringar som jag läst under året har belyst frågor i vår samtid antingen i ett här och nu eller ur ett historiskt perspektiv. De kommer länge att stanna i läsminnet - jag tänker på Johannes Anyruys De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Han Kangs Levande och döda respektive Vegetarianen, Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen, Jenny Erpenbecks Gå, gick, gått, Binas historia av Maja Lunde, Dagar i Alchan-Jurt av Arkadji Babtjenko och så på den som blev årets allra sista bok Exit väst av Mohsin Hamid. Böcker som kanske ger en lite större förståelse av vad det är att vara människa, vad vi är kapabla till och inte. 
    Att möta gåsen
    Året innehöll oväntat många författarmöten som faktiskt berikat upplevelsen av deras verk. Några var Agneta Pleijel som kom till biblioteket i min stadsdel för att berätta om sitt liv och sitt skrivande utifrån Doften av en man. En kväll i juni besökte jag Internationell författarscen i Stockholm tillsammans med en väninna för att höra Nina Bouraoui, senare läste jag hennes nya Strändernas skönhet. Under Stockholm Literature hörde jag flera intressanta författare efter att först ha läst dem, i alla all de flesta mest lyfte samtalet mellan Pettina Gappah och Jason Diakité. Anna Jörgensdotter intervjuades om sitt författarskap och om fina Solidärer som, bland mycket annat, satt Gävle på den litterära kartan. Två författare som istället satt bibliotekarien på kartan har jag också lyssnat på Per Berg, före detta kollegan som skrivit Brajabiblioteket och fått Gävles bibliotekariekår att gissa vem som är vem, och Sara Paborn författare till mordiska Blybröllop. Sist ut i författarparaden var Jonas Hassen Khemiri.

    Hjältinnor
    Under försommaren upptäckte jag en för mig ny författare - Anita Brookner och jag läste med stor behållning Hotel du Lac och En start i livet. Kanske inverkade de på att semesterns läsning senare endast bestod av kvinnliga författare?
    Även under hösten gladde jag mig särskilt åt  några kvinnliga berättare med fina, nyskapande röster - Sally Rooney med Samtal med vänner, Kate Zambreno med Green Girl och Isabelle Ståhl med Just nu är jag här
    It's all about books
    De fina bokbutikerna i London, som jag var till i början av december,  lockade till inköp men framförallt bidrog till att läslistan växte ännu en bit. Inspirerande att se de klassiska och genuina bokhandlarna. Ett par bilder här från London Review Bookshop 
    Den korta konsten
    Två författare som inte behövde så många ord eller antal sidor för att berätta och beröra var Graham Swift och Johanna Adorján med Mödrarnas söndag respektive En alldeles särskild kärlek. Den senare av dem har dykt upp då och då i mina tankar sedan jag läste den i höstas. Det är så vackert och starkt skrivet om författarens farmor och farfar och deras val att avsluta livet tillsammans.

    Läsplatserna
    Att läsa går att göra överallt - hängande över cykelstyret, lutad mot bilen medan maken pysslar med sin båt eller mellan regnskurarna vid kusten i Bretagne. 
    Nordiskt manskap
    En av vårens starkaste läsupplevelser stod Swede Hollow av Ola Larsmo för. Två andra nordiska författare förgyllde hösten: En ny roman av Jan Kjaerstad är alltid en fest, en extra allvarlig den här gången för i Berge spinns en historia som för tanken till attentatet på Utöya. Kjell Westös Den svavelgula himlen  blev en storfavorit som var svår att släppa.  Larsmo och Westö har jag förresten också sett på scenen under året!
    Ferrante-fever
    Via den tidigare och tunnare Dagar av ensamhet närmade jag mig Neapelkvartetten som krönte ett år av fina läsupplevelser. Elena Ferrantes romanserie, som inleds med Min fantastiska väninna och avslutas med Det förlorade barnet, var mitt sällskap från mitten av november till da'n före da'n - och visst blev jag hänförd av detta nästintill fulländade verk om den komplexa vänskapen mellan Elena och Lila, om kamp, kärlek och makt. Så snyggt sammanvävd denna historia var, så ibland hisnande och hela tiden rik. 
    Adventskalendern
    Varje dag en ny boklig lucka.

    Hela läslistan 2017

    Gott nytt läsår!

    Läst 2018

    2018-01-01 10:36
    Från [email protected] (Hermia Says)
    1. Historien om två städer av Charles Dickens

    Jubileum och höstläsning

    2017-11-05 11:07
    Från [email protected] (Hermia Says)

    Hösten springer och plötsligt är oktober slut och november här. November är också månaden som den här bloggen startade – närmare bestämt 5 november 2007 så idag är det minsann jubileum! Tack till alla som läst och kommenterat här under åren! Några av er har jag träffat på riktigt, ibland under helt korta stunder ibland lite längre. Flera av har jag med glädje följt lika länge som jag själv bloggat. Intresset för litteratur och kultur förenar på ett alldeles fantastiskt vis.


    Att summera tio års bloggande ger jag mig inte på men den senaste tidens läsning vill jag dela med mig av. Månadens sista söndag bjöd också på litterär förlustelse i form av Stockholm Literature där jag bland annat hörde ett par av månadens lästa författare, Pettina Gappah och Johanna Adorján.

    Först ut i oktober var Pettina Gappah Memorys bok. Memory befinner sig i ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe. Hon är dömd till döden för att ha mördat Lloyd, en vit man som hon bott hos sedan hon var barn, såld av sina föräldrar. Nu är Memory vuxen och skriver ned sina minnen i väntan på att domen ska verkställas. Den tänkte läsaren är en journalist som intresserat sig för fängelset.


    Förutom sorgen över att ha blivit bortvald av sin egen familj har Memorys liv präglats av utanförskap och annorlundahet - hon är albino och skör i det yttre. Hon är fått möjlighet byta sin tidiga uppväxt i kåkstaden mot skolgång och universitetsstudier, hon är med andra ord välutbildad och intellektuell med en helt annan referensram än de hon delar fängelsevistelsen med.


    Minnen kan vara bedrägliga och kanske finns det en annan sanning än den som Memory skriver ned? Som läsare är jag delaktig i Memorys utforskande av sitt liv, tar del av de vedervärdiga förhållandena i fängelset och grips allt eftersom av Pettina Gappahs starka berättelse, av Memorys bok.


    På Stockholm Literature hörde jag ett samtal som lyfte mellan Pettina Gappah och Jason Diakité med rubriken Vem är jag?

    Sedan var jag rask och lånade Never let me go av årets Nobelpristagare Kazuo Ishiguro strax efter att Sara Danius klivit ut i Börssalen. Ishiguro har jag läst tidigare men inte just den här boken som grep tag med sin historia om de vars liv är förutbestämda att användas av andra, om känslorna som ändå gör motstånd. 

    En Stockholmshelg , tillsammans med en väninna, i mitten av oktober gick i skilsmässans tecken. Först läste jag ca sist av alla Det är något som inte stämmer av Martina Haag. Lättsamt om svårt. 

    Sedan följde Elena Ferrantes Dagar av ensamhet som funkade fint för mig som inte lyckats ta mig igenom hela Min fantastiska väninna. Precis som Petra i Haags bok blir Ferrantes huvudperson Olga lämnad efter 15 års äktenskap och två barn. I båda fallen sker det helt utan förvarning, de hade det ju så bra i sina respektive förhållanden! Petra drar till fjälls för att slicka sina sår och skriva en bok. Även Olga är författare, eller var tills hon gav upp skrivandet för sin man och familj, men hon tappar greppet totalt och faller, förfaller, när mannen lämnar. Det är mörkt och hemskt men kanske finns ett ljus i form av en omtänksam granne. 

    Lite glassig läsning blev det också när Femina landade i lådan.

    Sedan begav jag mig till Lake District och hängde med fårbonden James Rebanks som genom årstidsväxlingarna berättar om sitt arbetes glädjeämnen och vedermödor. Rebanks har med stolthet valt att följa i faderns och farfaderns spår och ett liv en bra bit från storstadens larm. Att jag valde att läsa Fårbondens dagbok berodde mest på min kärlek för får och lamm.

    Ett annat arbetsliv skildras i Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här som skildrar ett förhållande till sitt arbete och meningen med det som är så långt från Rebanks man kan komma. Moa ska egentligen bli skådespelare men det är lätt att få jobb med att ta hand om gamla människor, så i väntan på... Jag tyckte mycket om Beischers skildring av hur Moa utvecklas, av hur de gamla som från början bara är bokstavsbeteckningar blir individer. Romanen säger något viktigt både om hur vi ser på det vi gör och på andra människor. 

    Sist i oktober läste jag månadens allra finaste och starkaste bok - Johanna Adorjáns En alldeles särskild kärlek. Författaren försöker återskapa sina farföräldrars sista dag i livet - hennes farmor och farfar valde att ta sitt liv tillsammans, hand i hand i sitt hem i Köpenhamn. Någon egentlig förklaring ges inte till de anhöriga men kanske lyckas barnbarnet/författaren verkligen skapa den förståelse hon behöver. 


    Tillsammans hade det judiska paret genomlevt andra världskrigets och förintelsens fasor, en senare flykt genom Europa och klarat att bygga upp ett nytt liv i Danmark. Adorján söker bland minnen, söker upp vänner till sina farföräldrar och skapar en bild av sina farföräldrar - även om det som var för svårt för dem att prata om. På få sidor berättar författaren en mörk men mycket kärleksfull historia. 


    På Stockholm Literature deltog Johanna Adorján i ett samtal med Kjell Westö, anfört av Kristoffer Leandoer. Det lyfte inte riktigt, kom inte riktigt fram till smärtpunkten men var förstås intressant att lyssna till. 

    Nu har novemberläsningen börjat och jag har bland annat försett mig med lite norskt godis. Ser väldigt mycket fram emot att sätta tänderna i favoriten Jan Kjærstads senaste. 

    Fint val

    2017-10-05 15:08
    Från [email protected] (Hermia Says)

    som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen

    Motiveringen hörde jag inte i mingelsurret som uppstod på mitt bibliotek när årets pristagare tillkännagavs. Eller så var jag för uppslukad av bokglädje... 

    Snabbt som blixten var jag vid bibliotekshyllan  och bokstaven I. En av böckerna lade jag beslag på själv - Never let me go - resten hittar ut till nya och gamla läsare. 

    Men jag har läst minst två av Kazuo Isihguro verk - Återstoden av dagen, som jag också fyndade på loppis för ett tag sedan med lust att läsa om, och så i april 2016 läste jag  Nocturner. 

    Fint att en så läsbar och läsvärd författare som också har en så lockande rik repertoar av teman och innehåll prisas. Ja, men det här känns ju riktigt roligt!  


    Den svavelgula himlen

    2017-10-03 18:26
    Från [email protected] (Hermia Says)

    Inför helgen längtade jag efter att få läsa en riktig roman och köpte hem Kjell Westös senaste Den svavelgula himlen. Sedan lade jag mig i soffan och läste och läste och läste. För den här boken gick lika lite som den innan, Samtal med vänner, att släppa. 
    Boken tar plats i Helsingfors med början i nutiden. Sedan går berättelsen tillbaka genom berättarjagets minne till barndomen på 60-talet. Bokens jag tillbringar somrarna i en arrenderad stuga ihop med föräldrarna. En bit därifrån finns jämnåriga Alex och hans syster Stella. Alex och Stella, från den ansedda överklassfamiljen Rabell, blir som en extrafamilj för bokjaget. De är flottare, rikare och deras liv lite mer spännande - men visar sig också dölja hemligheter. Åren går och den ojämlika vänskapen till Alex består men dessutom uppstår tycke mellan bokens jag och Stella. Och deras  kärleksrelation böljar sedan fram och tillbaka mellan sidorna - in i nutiden. Vid sidan av syskonen Rabell finns ett gäng av killar, som med tiden blir till män, runt jaget och även deras relationer utvecklas, invecklas och förändras under romanens gång. Men varken kärleks- eller vänskapsband är slitstarka hela tiden: Det både knakar och brister.

    Jag tänker en hel del på ett par av mina favoritförfattare Jan Kjærstad och Lars Saabye Christensen när jag läser. De har båda från sitt norska håll skildrat samma tidsperiod och liknande vänskapsrelationer. Det Westö gör så fint är att därtill lägga förälskelse och kärlek på ett så innerligt vis. Mest gillar jag skildringen av 60- och 70-talet. Konstigt nog så blir det mer främmande ju närmare vår egen tid vi kommer. Annars fångas tidens strömningar, med ekonomins uppgång och fall, terrorismens verkningar mm fint i texten. 

    Bokens jag är romanförfattare och nog har han stoff att bygga sin historia av! Hur kom vi dit vi är? Vilka och vad förlorade vi på vägen? Kring vilken sol kretsar det egna livet? Westö sätter också både läsaren och huvudpersonen på prov när minnesbilderna plötsligt inte stämmer. Om berättarjaget visar sig minnas fel vid en betydlig punkt i livet - hur kan jag som läsare då lita på att allt det andra som återberättats stämmer? Kanske är berättaren verkligen opålitlig? Jag älskar hur fiktionen ställs på ända! Och så gillar jag mycket att det enda vi vet om jagets namn är att det är konstigt. I alla fall enligt Alex. 

    Rörd avslutade jag läsningen igår efter cykelturen från bussen under en tjockt grå himmel. Westös svavelgula kommer jag att bära nära hjärtat och kanske aldrig bli riktigt klar med. Så skapas och läses stor litteratur!

    September månads läsning

    2017-09-30 18:45
    Från [email protected] (Hermia Says)

    Månadens sista dag tillbringar jag hemma i soffan med Kjell Westös senaste och ytterst läsvänliga Den svavelgula himlen. Men också med ett öra och öga mot nyhetsrapporteringen från Göteborg. Varma tankar till er som var där och visade motstånd! 


    Månaden har bjudit på varierande läsning, den allra bästa har jag redan skrivit om nämligen Samtal med vänner av Sally Rooney. Men vad mer fastnade under min läsarblick? Jo...

    Förstås Anna Jörgensdotters Solidärer om Ingemar, Klara och de andra i 30-talets Gävle men med blicken ut mot världen. Ingemar som så småningom fattar mod och inspirerad av sin idol Joe Hills engagemang lämnar landet för att strida mot fascismen i Spanien. Kvar i Gävle finns hans Klara, som inte längre egentligen är hans. Varsamt berättas en historia om motstånd, mod och kärlek och så har Gävle som stad äntligen fått en roman att räkna med! Riktigt så fast som i Bergets döttrar blev jag inte men det kan bero på mina splittrade lässtunder. Men fin är romanen som väcker tankar kring just solidaritet och medmänsklighet.

    Under månaden gjorde jag en arbetsrelaterad, men inte oönskad, omläsning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken

    En tid innan hade jag läst Märta och Hjalmar Söderberg - en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin vilken kastar en minst sagt mörk skugga över den uppburne författaren. Efter några års äktenskap knakar det i fogarna och mannen inleder relationer vid sidan av. Men hur göra sig fri? På listiga vägar utdöms Märta som sinnessjuk, fråntas rätten till sina barn och lever större delen av sitt liv institutionaliserad. Hon lever fattig och utstött med svår reumatisk värk och när hennes liv ändats begravs hon långt från sina föräldrars grav. Det är en hemsk historia som skildras, känner mitt hjärta slå snabbare nu när jag skriver om det. Jag uppfattade boken som välgrundad och som en allt för sen upprättelse av en kvinnas liv som missbrukats totalt. Stark läsning!

    Musan av Jessie Burton läste jag fort och glömde lika snabbt. För mig var det en alltför tillrättalagd intrig även om jag visst uppskattade bitar av den. Men nej, något bestående intryck gjorde den inte. 


    Men den blev årets sista läsning vid lilla stugan på ön.

    Philip Teirs förra, Vinterkriget, gillade jag mycket så även den senaste Så här upphör världen. Det är en berättelse som dyker rätt ned i samtiden med en familj som firar sommar och semester på sitt sommarställe. I ett hus intill har ett kollektiv flyttat in, de väntar på den slutgiltiga miljökatastrofen. Mellan de båda grupperna skapas band som påverkar semestern och tillvaron i stort. Nackdelen med att blogga så sällan som jag gör är att böckernas handling flyr undan, jag minns känslan av det lästa, minns om jag trivdes eller inte i texten. Teirs text passade mig i alla fall alldeles utmärkt. 

    Och så har jag läst Franny och Zooey, JD Salingers snygga komposition till bok. I två delar berättas om Franny som går igenom en livskris där brodern Zooey men även de övriga levande eller avlidna delarna av deras syskonskara spelar en stor roll. Författaren tycks ha varit ett med sin text, ett med dialogen som flyter fint. Att ha läst den innan nästa stora läsupplevelse Samtal med vänner var ett riktigt lyckokast. Salingers bok hängde med mig på en långfika en ledig eftermiddag i förra veckan.

    Samtal med vänner

    2017-09-30 12:00
    Från [email protected] (Hermia Says)

    Igår läste jag de sista sidorna i Sally Rooneys debut(!!)roman Samtal med vänner. Vilken blixtrande bra roman det är! Så äkta, inkännande, briljant!

    Här skildras vänskap som krackelerar, förbjuden förälskelse som växer till något mer, politiska diskussioner och olika sätt att leva sitt liv, det att vara ung på väg att erövra världen men också föräldrarelationer och sjukdom.


    Frances som är runt 20 jobbar, pluggar och skriver. Tillsammans med ex-flickvännen Bobbi framträder hon med spoken word. En kväll möter de det gifta paret Melissa och Nick som är ca 10 år äldre och med vänner inom den kulturella sfären där de också verkar. Frances och Nick flirtar lite på skoj men befinner sig snart i en mer allvarlig relation som förstås påverkar fler än de två. Handlingen är svår att återge utan att få den att låta banal. Men banal är det sista den är...


    Rooney gör något så stort av sin historia, av människorna hon skildrar som är mångtydiga, om än sedda med Frances blick. Här finns inga enkla, billiga grepp om t ex ung kvinna, äldre man. Texten lever, dialogen är så äkta som den kan bli. Det är ironiskt, tillbakalutat och samtidigt så känslofyllt och berörande. Och ibland vibrerar orden så jag blir rent generad...


    Ofta letar jag andra böcker och texter när jag läser, hittar intertexter som jag inte alltid är säker på är avsiktliga av författaren. Men här finns en tydlig hälsning till Salingers Franny och Zooey som var boken jag läste alldeles innan. Annars tänker jag på filmen Frances HA när jag läser Rooney. Den där i svartvitt om Frances som vill dansa. Det är något med stämningen och hållningen i boken och så heter huvudpersonen också här Frances. Till sist visar det sig att mina associationer till filmen var mer förankrade än så i romanen. Glädjen är stor, liksom närheten till texten!


    Romanen väckte den där ostoppbara läslusten, den jag alltid söker men inte så jätteofta drabbas av. Igår vaknade jag kl 5 och plockade glatt upp boken för att hinna läsa en stund, sedan klev jag ytterst motvilligt av bussen i jobbstaden med bara slutet kvar att läsa. Och jag har läst i väntan på sällskap vid cykelstället, omgiven av flanörer och vägarbete. Högsta betyg!




    Sensommarläsning

    2017-09-03 16:19
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Augusti bjöd på en hel del fina läsupplevelser även om lästakten, efter sommarens friare dagar, slagits av rejält. Men som nybliven pendlare har jag plötsligt fått lästid på bussen. Den ca 25 minuter långa turen till det nya jobbet i grannkommunen ska jag försöka göra något fint av. På hemvägen tenderar dock bearbetningen av dagens intryck lägga beslag på koncentrationen. Men nu några rader om det senast lästa:
    Mitt konstintresse ledde mig till Den osannolika kärleken av Hannah Rothschild där huvudpersonen Annie kommer över en gammal tavla på loppis. Tavlan är tänkt som en present till mannen hon dejtar, han dyker dock inte upp som bestämt utan tavlan blir kvar i Annies ägo. Utifrån det till en början okända verket spinner författaren en historia med många trådar som håller mig som läsare i ett bladvändargrepp. Annies liv påverkas i grunden av konstverket i denna snabblästa bok. Oundvikligt var att börja plocka och bläddra i de konsthistoriska giganterna.

    I en läsdagbok från anno dazumal finner jag några korta rader om Vilhelm Mobergs Utvandrarna.
    12 år var jag när jag läste den för första gången - det är nästan 30 år sedan. Nu var det dags igen tack vare en utmaning som arrangeras på mitt nya jobb. Och jag blev faktiskt en del imponerad av mitt unga jag! För jag ÄLSKADE redan då hela serien om de svenska bönderna, men det är ingen lätt och ledig text. Här är utvikningar och faktaspäckade avsnitt som borde kunna få även den mest hängivna unga läslus att tappa intresset. Den här gången tänker jag mest på de som blev kvar, på det definitiva i att bli lämnad. Och så tänker jag på det som händer varje dag, hela tiden i vår tid - på människor som går från hem och familj utan återvändo.
    Vargarnas historia av Emily Fridlund läste jag med lite kluvet intresse och en del frågor. Vilken historia vill författaren egentligen berätta? Var det den unga flickans historia eller det sjuka barnets? Och varför berördes jag inte mer?
    Så mycket bättre tyckte jag om Isabelle Ståhls debut Just nu är jag här. Jag tyckte på något storasysteraktigt sätt även mycket om den inte helt hederliga och lättgillade huvudpersonen Elise. Romanen är verkligen här och nu med en stor mängd tidsmarkörer, samtidigt skildrar den en värld långt från min Svenssonaktiga. Elise är vilse i tillvaron där allt är tillfälligt - relationer, boende, älskare. Sanningen är glidande, inget är på riktigt och allt ska ta slut och är därför meningslöst. Jag tyckte mycket om hur romanen är skriven, hur nära författaren tar läsaren in i Elise och hennes osäkerhet och mörker.
    Sedan behövde jag en paus från unga trasiga människor men så fick jag Marianne Lindberg De Geers debut På drift i min hand - och då var det ju bara att fortsätta. Mona växer upp i en läkarfamilj som faller samman när hennes pappa tar sitt liv. Monas mamma tappar balansen och tillvaron svajar för de som är kvar, tryggheten står de utbytbara hembiträdena för. När Mona blivit lite äldre ger hon sig ut i Europa, till Berlin och London; men utan de unga männens fullständiga frihet. I Europa väntar arbete med barn, möten med osäkra och svekfulla unga män, dyrkande av popstjärnor men också anfall av panikångest. Mona blir inte kvitt sina minnen. Så småningom vänder hon tillbaka till Sverige. Här väntar studier till mentalskötare innan konsten kommer in i hennes liv. Nog är det en roman Lindberg De Geer skrivit men visst bygger den på egna upplevelser?! Jag tänker på Agneta Pleijels Spådomen och Doften av en man som systrar till På drift. Jag tycker mycket om dem alla.
    I övergången mellan augusti och september läste jag ut Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen som levde upp till mina rätt höga förväntningar. Vilken stark och bitvis verkligt otäck historia som berättas om Cora, som flyr via det underjordisk järnvägsnätet från sin slavägare. De vita tar genast upp jakten på henne, hon kan aldrig slappna av och utgör en stor fara för alla som hjälper henne på vägen. Flykten går norrut, bort från slaveriets starka fästen. Skickligt lyfter författaren fram olika röster eller sidor och låter ibland berättelsens huvudspår sippra fram lite i taget. Det här borde vara måsteläsning för oss alla, för att få ytterligare syn på de stora sår som påverkar så mycket och så många än idag. Jag lämnar tillbaka boken på biblioteket men glömmer inte Cora.

    Bitar av Bretagne

    2017-08-02 11:48
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Äta ostron? Det var kanske inte ett livsmål men ändå något jag ville testa i alla fall EN gång. Nu blev det inte bara ett utan till sist sju stycken tuggor av havet som slank in i min kropp. Kanske var det platsen som gjorde att detta slemmiga göra blev till en riktigt angenäm upplevelse?
    Cancale i Bretagne är känt för sina ostron och större delen av dagen kan man köpa ett dussin för ca sex euro att slurpa i sig direkt på plats vid den lilla ostronmarknaden. Strax intill odlas de eftertraktade djuren.
    I Cancale vid Engelska kanalen, som präglas av tidvattnets lek, vistas jag och maken några dagar av sommarens semester.
    En dag vandrar vi i värmen längs med kusten på en del av den vandringsled som sträcker sig runt större delen av Bretagne. Det är hisnande vackert och lagom strapatsrikt. 
    Men vi bekantar oss förstås också med bylivet och kvarteren några hundra meter från den mest turiststinna delen. 
    Några avstickare gjordes till intilliggande små städer i närheten innan vi tog bilen vidare till Plougonvelin och bytte boende. Här i Finistère längre ut på udden, möter Bretagne Atlanten. Landskapet är kargare och vädret lite mindre stabilt med återkommande regnskurar och blåst. 
    Här är kontakten med havet ännu närmare, fyrar omger strandremsan och långt ut i havet ser vi hoppande delfiner. Känslan av att vara vid världens ände infinner sig.
    Vi vandrar till grannbyn Le Conquet, på bretonska Konk-Leon. 
    En annan avstickare görs till fina Pont-Aven. Men först stannar vi i en annan liten stad, vars namn jag inte minns, för att se en utställning med konst av Picasso som annars inte visas publikt. Någon konstintresserad matchar målningarna särskilt väl.
    Till Pont-Aven kommer vi just när marknaden stänger, men vi får i oss en fin sen lunch och strosar sedan genom den lilla staden. Här har konstnärer som Gaugain funnit inspiration och vi besöker ett museum som visar konst av andra konstnärer också de inspirerade av såväl stad som föregångare. 

    Bretagne var till skillnad från t ex Provence ett rätt okänt landskap för mig men något jag ville se och uppleva. Vi valde att tillbringa tiden vid kusten - som har en skönhet som ibland tar andan ur en. Det är ett stort område och vi har bara sett en bråkdel, dessutom mest mindre orter - men här finns så mycket mer att upptäcka! Och som resenär blir man heller aldrig riktigt färdig, det går alltid att komma lite närmare, gå lite djupare. Det är gott att veta.  

    Semesterns läsning

    2017-07-31 15:03
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Sommarens lediga semesterveckor är min stora läshögtid. Ofta finns där något alldeles speciellt jag ser fram emot att äntligen få ta del av. Men i år visste jag inte riktigt vad jag skulle fylla läshögen med, som ville jag inte planera mera. Ändå ser jag tillbaka på några finfina läsveckor med en blandning av gammalt och nytt. 

    Jag tänker på alla världar jag vistats i och på de fiktiva (eller verkliga) liv jag lärt känna. Alla årets sommarförfattare råkade vara kvinnor, men med vitt skilda berättelser. En annan gemensam nämnare är färgen malva som nämns ungefär fyra av böckerna...

    Jenny Erpenbecks högaktuella Gå, gick, gått inledde ledigheten. Hon berättar om ett nutida Berlin där den nyligen pensionerade professorn Richard fyller sin nya fria tid med att först visa intresse för och sedan bli bekant eller vän med ett gäng afrikanska flyktingar. Hans engagemang förändrar åtminstone hans liv och blick på omvärlden. Jag läser med mage, hjärna och hjärta, tänker på hur viktigt det är att bli sedd och att få sin historia berättad. Erpenbeck synliggör.

    I Once We Were Sisters berättar Sheila Kohler om hur hennes syster mister livet i en olycka förorsakad av systerns man. Men var det en olycka? Vad var det som hände? Och vad hade Sheila kunna göra för att förhindra det? Författaren söker svar och kanske förlåtelse, blickar tillbaka till barndomens Sydafrika. Det är en smärtsam historia om en älskad syster där fiktion och verklighet under åren blandats samman.

    Om syskonskap handlar även Anita Desais Dagens klara ljus där Tara sammanstrålar med ett par av sina syskon i barndomshemmet i Old Delhi. Tara har lämnat Indien men en systern bor kvar tillsammans med deras autistiske bror. Vad händer med den som lämnar och med den som blir kvar? Vad händer med gemensamma minnen? Allt förändras även om för den som besöker det ser ut som det var en gång. Desai den äldre har jag länge velat läsa och det var fint att få det gjort under ledigheten.

    Nina Bouraouis Strändernas skönhet köpte jag i samband med att hon gästade Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Bokens jag blir efter flera års förhållande lämnad av sin kärlek. Samtidigt skakas Paris av terrordåd. Allting svajar. Till råga på allt verkar den tidigare partnerns nya kärlek roa sig med ett fult spel på en blogg, riktat mot bokens berättarjag. Intensiv läsning som inledde sommarens lite längre resa, till Bretagne. 

    På en klippa efter den Bretagnska kusten läste jag ett stycke ur Bulevarden och andra texter som är en samling berättelser av Tove Jansson som tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter men inte i bokform. Här ryms bl a historier inspirerade av iakttagelser under resor. Det passar ju bra men jag har fortfarande en del kvar att läsa.


    Istället tog jag mig an The Pursuit of Love, inköpt på Shakespeare & co under en enda kväll i Paris. Författare är en av de systrar Mitford som t ex Cecilia Hagen skrivit om. Jag tyckte mycket om den här underhållande, men inte tramsiga, uppväxtskildringen från mellankrigstiden. Det svänger en del om Nancy Mitfords bok.

    Jag valde sedan att stanna kvar i 30-talet med Mary McCarthys Gruppen. Först tänker jag att det aldrig kommer att lyckas mig att hålla ordning på alla åtta kvinnorna - men det var ju ingen konst! Det här är så fascinerande läsning; att få följa de olika vägar kvinnornas liv tar efter examen, om relationer, kärlek, sex, arbete - liv! I New York dessutom.

    När föräldrarna blir osams får Gittel följa med sin mamma till mormodern i Antwerpen. Där möter Gittel den lite äldre Lucie, får låna hennes piano men blir mest ett vittne till och deltagare i en kärleksaffär. Ida Simons som var judinna överlevde förintelsen och kom i slutet av 50-talet ut med denna pärla, Timmen före midnatt.

    Samantha Ellis vågar sig på att läsa om de böcker som under hennes uppväxt betytt allra mest för henne. Hon återser sina litterära hjältinnor i Mina hjältinnor, vilket leder till att en del av dem omprövas, utmanas och ges nya betydelser. Ellis visar sig vara en verklig lässyster och att ta del av hennes litterära möten fick mig att känna mig nyförälskad i min egen läsning. En tillfällig hundvän höll mig sällskap.

    När Helens pappa hastigt avlider faller hennes värld samman. Hon söker tröst och mening som falkenerare och köper en duvhög som får namnet Mabel. Så börjar en kamp för att skapa tillit och ett band mellan fågel och människa, samtidigt som sorgeprocessen pågår. Helen Macdonalds H som i hök är en gripande och bitvis poetisk berättelse både om det att förlora en förälder och fotfästet i tillvaron och om relationen till ett djur. Helen går vägen via naturen och litteraturen för att hitta rätt, det är nästan oväntat starkt att ta del av.

    I mitt flöde på Instagram dyker en fåraktig bok upp; Glennkill av Leonie Swann. När fåraherden Glenn hittas död är det hans trogna fårhjord som bestämmer sig för att lösa fallet. För mig som haft lamm och får som favoritdjur sedan jag var bebis var det en självklar bok att läsa. Men nåja, idén är kanske bättre och roligare än själva mysteriet. 

    En bok jag länge tänkt läsa hann jag i alla fall börja på, nämligen Gertrude Steins skildring av sina år på 27 rue de Fleurus i Paris där bl a Picasso var en ofta återkommande besökare. Boken ska jag återkomma till ochnläsa vidare i för den är riktigt bra och rolig. 


    Husmoderns död

    2017-06-27 11:14
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Sara Danius samlade artiklar rekommenderades mig som uppiggande läsning, en rekommendation som ju inte gick att stå emot så jag lånade hem och läste Husmoderns död och andra texter. Knallröd är den, precis som boken jag läste alldeles innan, och fullsprängd med intressant och ja! uppiggande läsning.
    Tänk att kunna skriva (och tänka...) så här! Att kunna förmedla det lärda, bildade, de spännande analyserna med lätthet och humor. Nästan oavsett vad texterna, en del några sidor långa andra ensidigt korta, handlar om rycks jag med och dras in i resonemang och tankegångar. Här radar de stora författarna upp sig - Balzac, Proust, Woolf, Barnes m fl, m fl, här skrivs om fotografer och kokboksutveckling och om den röda tråden. 

    Den avslutande texten är manuset till Danius sommarprat i Sveriges radio som hölls inte långt efter att hon fått det där telefonsamtalet av Peter Englund. Avsnittet ger en fin bakgrund till och bild av den person som idag är Svenska Akademiens ständiga sekreterare.
    Inför årets läshögtid semestern var det här en perfekt uppladdning. Men fortfarande vet jag inte riktigt vad jag ska läsa under mina lediga veckor... 

    Gardet - läst i expressfart

    2017-06-22 09:39
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Trots alla böcker omkring mig i både hemma- och bibliotekshyllor så har jag känt mig lite vilsen när jag tänkt på sommarens läsning. Så igår efterlyste jag boktips från mina Facebookvänner. Ett av tipsen lånade jag hem, började läsa och läste ut i morse.
    Johannes försöker få sin lilla dotter att somna under en av alla promenader de tar tillsammans. Så vid ett övergångsställe får han se (och höra...) en motorcyklist gasa på det värsta han kan för att sen brassa förbi barnvagnsekipaget. Johannes får ögonkontakt med en kvinna på andra sidan vägen, även hon med ett litet barn. De stannar och pratar med varandra om det som nyss hänt, om fartdåren som inte brydde sig om någon annan. Borde de inte sätta stopp för sådana idioter? Jo, de bestämmer sig för att leta upp killen, registreringsnumret har de, för att få honom att be om ursäkt. Det är upptakten till vad som ska bli Gardet.

    Gardet - en rörelse som består av människor som fått nog. De har fått nog av odågor som sätter upp leriga fötter på tunnelbanesätet, nog av dörrvakter som gör åtskillnad osv osv. Gardet stör sig med andra ord på sådant som kan göra vem som helst irriterad. Men de reagerar och vill få de som gör fel att be om ursäkt för sitt beteende. Rörelsen växer snabbt och sprids över hela Stockholm med Johannes som motvillig ledare. För det som började som en reaktion på ett felaktigt agerande blir rätt snabbt aktioner som får oanade konsekvenser. 

    Staffan Malmbergs knallröda roman är aktuell och väldigt tankeväckande. Här berättas om kollektivets makt och kraft, om hur det som från början har syftet att göra gott blir ett stort oregerligt monster. Hur långt kan man gå för att påvisa andras fel? Är det ok att ta makten i egna händer, att agera straffexpedition? Vad händer då med de myndigheter som ska hålla samhället uppe, eller i alla fall garantera något slags säkerhet? Och vem kan man lita på när allt kastas omkull? Och vem bestämmer till slut vad som är rätt och fel, vilken moral som ska gälla? De relativt sunda och snälla människorna blir inte bättre än de som har motsatta åsikter. Hatet som drivkraft är förödande.

    Jag gillar stilen i boken där Johannes är berättaren, detaljskärpan i beskrivningen av det vardagliga för tankarna till Knausgård. Det är realistiskt berättat, det finns inga zombies på Stockholms gator, det som händer känns tyvärr alltför trovärdigt och äkta. 

    Semestern har inte ens börjat men första semesterboktipset är redan utläst. Läs, läs och diskutera! Kan tänka mig att Gardet passar utmärkt som bokcirkelbok.


    En start i livet - Brookners första

    2017-06-21 14:51
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Vid fyrtio års ålder visste doktor Weiss att hennes liv hade förstörts av litteraturen.Det går ju inte att inte hänföras av en roman med den första meningen! Och Anita Brookners debutroman från 1981, En start i livet, släpper inte sitt tag om mig förrän den sista meningen...
    Doktor Weiss heter Ruth i förnamn och det är hennes historia som berättas i romanen. Ruth lever med sina excentriska föräldrar och sin farmor i en våning på Oakwood Court i London. Det är farmodern som står för kontinuitet och trygghet medan den skådespelande mamman spelar upp scener i tid och otid. När farmodern gått bort och Ruth blivit äldre tar hon varje tillfälle i akt för att komma ut från hemmet, bort från det dekadenta livet där föräldrarna ter sig som stora barn under inflytande av mrs Cutler som "sköter om" hushållet.

    Viljan att bryta sig fri är stor, men mod och tro på sig själv saknas, även egentligen små motgångar blir stora för ett osäkert själsliv. Paris är en längtan och till sist tar sig Ruth dit, här väntar livet, litteraturen och kanske ett nytt jag.

    Precis som i Hotel du Lac skildrar Brookner på nära håll en kvinna, en yngre den här gången. Hon gör det på ett både inkännande och distanserat underhållande sätt. Hon gör personer och miljöer tydligt levande och låter dem samspela med varandra. Även bifigurer får egna rum i romanen, får författarens medkänsla och blick.

    Om jag inte tar fel så är ytterligare fyra av Brookners böcker översatta till svenska - jag ser fram emot att läsa dem alla! Längtar faktiskt efter dem!

    Dårskaper - Singerläsning

    2017-06-19 14:28
    Från [email protected] (Hermia Says)
    Det har gått några år sedan jag senast läste något av Isaac B Singer men något mer Jonathan Safran Foers Här är jag gjorde mig påmind om Nobelpristagaren.
    Året är 1952, platsen New York. Här befinner sig författaren Aaron som några år tidigare lämnat krigets och nazisternas fasor i Europa. Han skriver för amerikanska tidskrifter med jiddischtalande läsare men fungerar också som något slags rådgivare för människor i stora eller mindre kriser. Ibland hade han nog själv behövt en rejäl rådgivare.

    I Dårskaper, som utspelas i judiska kretsar, är förintelsen hela tiden nära. Minnet av de som försvunnit finns hela tiden där, samtidigt som människor som antagits vara döda plötsligt dyker upp på nytt. Så träffar Aaron vännen Max, en man som med sina ca 70 år är 20 år äldre än Aaron. Och med Max följer ett pärlband av andra bekantskaper. Aaron möter också Max unga älskarinna Miriam, de inleder i sin tur ett komplicerat förhållande som också färgas av nazismen.

    Singer blandar det djupt allvarliga med snudd på osannolika ibland dråpliga händelser och möten. Genom människorna som skildras ställs frågor om rätt och fel, om vad som är möjligt att förlåta, om hur man lever vidare. Judarna som flytt Europa bildar ett slags familj där de kors och tvärs är älskare, älskarinnor, ställföreträdande föräldrar, vänner och syskon till varandra. Det jag starkast tar med mig från romanen är hur förintelsen fortsätter att gripa in i dessa människors liv, och att även de som överlevde i någon mån också dog.